Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357’
han fullt kunde lita på dessa hans
egenskaper, och medvetandet derom skänkte
honom ett lugn, som var liksom ett
forebud till en lycklig utgång på hans flykt.
Han vände sig ett par gånger om på
hästryggen och såg sig tillbaka. Omkring
tjugo beridna indianer förföljde honom,
allt hvad deras hästar förmådde springa.
Numera var det dock ej möjligt att hinna
honom. Några ögonblick till, och han
red uppför foten af berget.
Här visste ban att två indianer voro
utstälda på vakt, och naturligtvis befunno
de sig öfverst på berget, der man hade
den vidsträcktaste utsigten. Der uppe på
berget var en jemn plats, hvaröfver en
väldig klippa bildade ett utsprång, och
på ömse sidor var vägen så trång, att det
blott var en alns bredd mellan klippan på
ena sidan och en djup afgrund på den
andra. Denna väg, som egentligen var
sjelfva den glatta randen af afgrunden,
var farlig att rida under hvilka
förhållanden som helst, ännu mera nu med
förföljande fiender bakom och en farlig strid
framför sig med den fiendtliga vakten.
Der fanns dock intet annat val än att
rida framåt.
Framåtskridandet gick så försigtigt,
som omständigheterna tilläto. Vägen
slingrade sig i början mellan väldiga cedrar,
men ju högre upp man kom, desto
vildare blef den och desto farligare. Det
dröjde imellertid icke länge, förr än
flyktingen vid en svängning af vägen fick den
indianska vaktposten i sigte. Han satt
öfverst på en hög klippa, med ansigtet
vändt emot vester och ryggen mot
flyktingen, ty från den sidan var det ej
tänkbart att vänta en fiende. Hans lans var
nedstött i marken, och sköld, båge och
koger stodo stödda mot densamma.
Om möjligt ville nu den flyende söka
komma förbi, innan indianen hunnit ned
från klippan, och i den afsigten red han
nu raskare framåt upp mot den
ofvannämda platån. Från djupet till venster
hördes dånet af en brusande ström, och
troligen hindrades indianen derigenom att
höra hofslagen af den annalkandes häst.
Knappt hade han dock ridit några steg
framåt, förrän åsynen af en annan indian
förmådde honom att hålla sin häst
tillbaka. Denne satt med ryggen lutad mot
klippan och sof, med sina vapen bredvid
sig och hästen sadlad framför sig.
Här voro goda råd dyra, men knappt
hade vår man hunnit fatta ett beslut, så
snafvade hans häst, som blef orolig öfver
att för länge uppehållas på det farliga
stället, och ljudet af hofvarnes slag mot
klippan väckte indianen.
Han sprang upp, och fick i samma
ögonblick sigte på flyktingen. Hans häst
gnäggade i detsamma, och derigenom
väcktes den andre indianen uppe på klippan,
6om genast grep sin lans och började
nedstiga.
Der på branten af afgrunden skulle nu
blifva en strid på lif och död. Indianen
kastade sig upp på sin häst och afsköt
på den hvite en pil, som flög förbi hans
hufvud utan att skada. Denne var på
det hela o väpnad, om man undantager
den medförda tomahawken, och utan
tygel och utan sporrar var det honom
omöjligt att här drifva sin häst framåt, för
att med densammas större styrka och
smidighet kunna tränga sin fiende öfver
kanten af den smala vägen.
Imellertid lade indianen en ny pil på
bågen, men när den susande for fram
öfver den hvites häst, hade denne kastat
sig ned på vägen mellan hästen ocb
klippan. Här höjde han tomahawken till ett
väldigt hugg mot hufvudet af indianens
häst. Det lyckades, hästen reste sig,
och ögonblicket derefter föll ban öfver
med sin ryttare och störtade i djupet.
Knappt hade det sista ljudet af den
olycklige dött bort, förrän den andra
indianen stod färdig till anfall med fäld
lans. En ännu mera förbittrad strid
uppstod nu. Indianen tog snart till sin to-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
