Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356’
enade sig om realisationen af en aktad
vetenskapsmans projekter. Så mycket torde
dock den zoologiska trädgården uträtta —
och detta är minsann icke litet — att den
tillfölje af sin stora rikedom på ädla racer
af våra vanliga såväl nyttiga fåglar som
nötboskap och ullkreatur, skall lyckas
gifva dem en större spridning. B—n.
Ett möte med Indianer.
En europé hade i en strid blifvit
tillfångatagen af indianer i det vestra
Nordamerika, och efter hållen rådplägning blef
han jemte de andra fångarna af
indianerna dömd att dö. Indianerna uppstälde
sig i två långa led på slätten, hvarje man
väpnad med ett spö, och genom den
gatan skulle fångarna springa. Den som
med lifvet lyckades komma igenom och
nådde foten af det framför liggande
berget, ban skulle få behålla lifvet —
något som enhvar af fångarna insåg vara
omöjligt.
Den ofvannämde européen hade allt
från den stund han blef fångad öfvervägt
i sitt sinne alla möjliga planer till flykt.
Lyckan ville också, att han aftonen förut
fått se hvar hans häst gick och betade,
längst bort i ändan af dalen, bland
indianernas hästar, och i samma ögonblick
mognade hos honom en plan, som oaktadt
alla de svårigheter den erbjöd, dock
under närvarande omständighetnr var den
enda möjliga.
Nu stod han bland de andra fångarna,
omgifna af en oöfverskådlig skara
indianer, och redan gafs tecken åt den främste
af fångarna att börja gatloppet. Dalen,
der de befunno sig, var alldeles omsluten
af höga berg, och öfverallt, der det var
någon möjlighet att öfverstiga dem, voro
vakter utsatta. Omöjligheten att
undkomma var just den omständighet, hvarpå den
hvite grundade sitt djerfva försök till flykt,
och det var också det enda som
gynnade den.
Innan någon af de kringstående anade
det, ryckte han tomahawken från den
närmast stående indianen och började
springa derifrån, midt igenom hopen af
åskådare och just der qvinnorna och barnen
stodo. Svängande tomahawken öfver sitt
hufvud, ville han med den bana sig en
väg, men den af det oförmodade, nästan
vansinniga försöket att undkomma
förbluffade hopen af qvinnor öppnade
sjelfmant en gata för flyktingen. Härunder
förlorade denne icke ett ögonblick ur sigte
det ställe, der hästarna gingo och
betade, och i den riktningeu stälde han sitt
lopp.
Knappt hade ban kommit ut på den
öppna slätten, för än indianerna började
förfölja honom, och de snabbaste af dem
kommo honom allt närmare. Ännu var
han dock långt aflägsen från hästarna,
och de förföljande vunno med hvarje
sekund på hans försprång. Då försökte ban
att ropa sin häst vid namn. Ty i den
tunna luften i höglandet visste ban att
ljudet gick betydligt mycket längre än på
låglandet. Och ban ropade högt ett par
gånger på sin häst.
Der uppstod genast en rörelse bland
hästarna. De sträckte sina hufvuden i
höjden och sågo åt det håll, hvarifrån
ropet kora, och ögonblicket derefter skilde
sig en af dem från de andra och började i
sträckande karrier ila mot den ropande.
Inom några ögonblick stod det trogna
djuret vid sin herres sida. Man kan lätt
föreställa sig den uttröttade mannens
sinnesstämning i detta ögonbfick. Men bär
var ej tid till lång besinning. Flyktingen
kastade sig upp, och med en otrolig
snabbhet ilade ban nu undan sina förföljare,
styrande det förträffliga djuret med knäna
och med tillrop. Iudianernas skri blefvo
mattare, ehuru det tydligt hördes att de
ännu voro honom så nära i spåren, att
endast hans hästs uthållighet och styrka
kunde rädda honom. Han kände dock
sin häst tillräckligt väl för att veta att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
