Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383’
de icke större i dessa trakter, der de i
allmänhet äro långt mera sällsynta än man
förmodar, och der man ganska sällan hör
omtalas att menniskor eller kreatur af dem
blifva bitna. Detta är likväl underligt nog,
ty på lågländta ställen är man dock aldrig
rigtigt säker för dessa farliga djur, och det
är just sådana platser som boskapen för
betets skull aldrahelst uppsöker, likasom
nybyggaren der måste slå och berga sitt hö.
Jag kan icke neka till, att under det vi
vandrade i gyttjan i det täta, högväxta
gräset, sotn icke tillät oss att ser mer än
några få tum framför oss på marken, tanken
på skallerormens möjliga närhet mången
gång gjorde mig orolig och att det minsta
prassel i gräset gjorde att jag, inbillande
mig höra skallran, drog foten tillbaka. Vi
skulle också slutligen få höra den, dock
icke förr, än vi voro alldeles tätt invid
odjuret, då vi knappt gåfvo akt på detta ljud
och ej visste att vi hade en skallerorm
framför oss innan vi väl dödat densamma.
Då vi nemligen en gång skulle räfsa ihop
det slagna gräset, märkte vi ofvanpå
detsamma ligga någonting, som vi i början
trodde vara en händelsevis ditkommen torr
gren. Snart upptäckte vi dock, att det var
en större onn, som låg alldeles orörlig,
och den vi utan svårighet dödade med en
af högafflarne. Det befanns då vara en
skallerorm, icke fullt af den ofvannämnde
storleken, hvars sexfaldiga skallra vi afskuro,
för att förvara till minne af vårt första möte
med ett af dessa fruktansvärda djur. De
lära, efter hvad jag hört sägas, sällan
anfalla någon, äro vanligen mycket
långsamma i sina rörelser, och ligga ofta alldeles
stilla på marken, då man lätt i hastigheten
kan förvexla dem med en torr qvist.
Faran består således uti att icke oberedd
komma dem alltför nära, eller trampa på dem.
Man påstår att de under den varmaste
tiden af sommaren äro så fulla af gift, att
de icke kunna se. Huru dermed verkligen
förhåller sig, är mig obekant, men visst är
att de få skallerormar vi dödat, icke tyckts
märka vår närvaro förr, än de erhållit
dråpslaget. Berättelserna om deras
tjusningsförmåga äro icke annat än fabler. Hvad
som deremot icke är någon fabel, är
berättelsen om deras giftiga egenskap. Deras
bett, om giftet aldrig så litet intränger i
blodet, äro ovilkorligen dödande, så framt
ej något botemedel på ögonblicket
användes. Af de botemedel, som uppgifvas, äro
troligen de, som indianerne begagna, de
mest pålitliga. En större qvantitet stark
konjak eller rom är ett ofelbart medel, om
det genast drickes, och det påstås, att den,
som blifvit biten af skallerorm, skall
kunna förtära en hel kanna konjak utan att
deraf känna sig rusig.
O. har berättat mig en händelse,
hvartill ban sjelf var ögonvittne, och den jag
således kan garantera såsom fullkomligt
sannfärdig. Den torde tjena såsom ett bevis
för ofvanstående, och såsom ett exempel
på det verkligen underbara välde, som
somliga personer utöfva öfver ormar. Om dessa
skadedjur icke ega förmåga att tjusa
menniskan, så synes dermot vissa menniskor
hafva makt att tjusa dem.
En svensk baron ** hade, liksom så
många andra, begifvit sig till Kalifornien
för att gräfva guld. En dag under det han
satt på marken och hvilade sig från sitt
arbete, såg han en större orm, komma
slingrande emot sig. Han märkte straxt att
ormen icke var af något farligare slag, och
han satt derföre belt stilla, för att se hvad
den skulle taga sig till, men hade under
tiden blicken stadigt fästad på densamma.
Då ormen hvarseblef** fäste äfven den sina
ögon på honom och blef liggande orörlig.
Efter en stund fann ** detta ömsesidiga
fixerande något besynnerligt, och närmade
sig varsamt ormen, troende att denne då
skulle söka komma undan; men den fortfor
att ligga belt stilla. Slutligen stod han
alldeles invid den; den förblef dock lika
orörlig. Då föll honom den tanken in, att
ban egde makt öfver ormen, och att den
icke förmådde göra honom någon skada,
hvarpå han fattade den om halsen, upplyfte
den sakta, ocb sedan han ytterligare fixerat
den en stund, släppte han den åter på
marken, då den tycktes vara fullkomligt
tam, kröp öfver hans hand och slingrande
sig omkring hans arm, utan att tillfoga
honom den ringaste skada.
Denna egenskap, som ban så oförmodadt
upptäckte sig ega, förmådde honom sedan
att anställa åtskilliga andra experimenter i
ormtjusning, och med samma framgång.
Han tog uu äfven skallerormar och andra
giftiga ormar, och några få ögonblicks
magnetism, om man så vill kalla det, voro
tillräckliga att göra dem för honom
fullkomligt tama och oskadliga. Slutligen fann
han mera uträkning vid att visa sig som
ormtjusare än att vara guldgräfvare i
Kalifornien. Han reste omkring med sitt
ormsällskap, och lät derjemte underrätta all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
