Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
2:o. Jesu ropande utur djupen var ett ropande till
den Ende, som kunde hjälpa.
I sin stora nöd och jämmer kände Jesus ett behof af
sina närmaste lärjungars närvarelse, hvarför Han tog med
sig de trenne förtrogne, hvilka varit med Honom på
förklaringens berg, på det de ock nu skulle vara med Honom
och när Honom i Hans lidandes djupa förnedring. Också
mottog Han i sin bedröfvelse och ångest det understöd,
som till Hans styrkande kunde lämnas Honom af en
himmelsk ängel. Men hvarken lärjungarne eller ängelen af
himmelen förmådde hjälpa Honom ifrån Hans kval eller
ens lindra dem. Fastmer ökade de förra Hans lidande
genom sin oförmåga att vaka en stund med Honom. Och
så litet förmådde ängelen uträtta till att hjälpa Honom
från ångesten, att det enligt aktens berättelse var sedan
Jesus blifvit af ängelen styrkt., som Han vardt betagen af
den mäkta stora ångesten, under hvilken Han svettades
blod. Därför sökte Jesus ej heller hjälp utur sin ångest
och bedröfvelses djup vare sig hos denne ängelen eller hos
sina villiga men svaga lärjungar utan vände sig med sitt
ropande till den Ende, som kunde hjälpa. Att Gud kunde
hjälpa, därom var Jesus viss, hvarför Han ock sade: Abba
Fader, alla ting äro dig möjliga. Och att Han äfven på
Jesu bön ville göra, hvad som var möjligt utan ryggande
af sitt eviga frälsningsråd, äfven därom var Jesus viss,
hvarför Han upprepade gånger kallade Honom Fader,
därmed betygande sin tillit till Hans faderskärlek. Därför är
Jesu ropande ur djupen ett ropande till den himmelske
Fadern; och det Han i detta sitt ropande beder om, är att
denna sorg- och ångestfulla stunden om möjligt skulle
undgå Honom. För den syndfria människonaturen hos
Jesus var lidande och död något naturvidrigt och särskildt
måste lidandet och döden såsom följd af den tillräknade
syndaskulden framstå såsom något fasansfullt för Hans
heliga sinne, som hade en oändlig afsky för allt hvad synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
