Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Wallmark såsom den gamla skolans förkämpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO
på att göra sitt sista förtviflade bemödande att framtvinga
något stortå, välförståendes genom den nya tyska skolan.
I Polyfem gaf Hammarsköld luft åt sina fientliga
tänkesätt mot den gamla skolans författare, och han understöddes
däruti af Atterbom, Livijn m. fl. liktänkande. Äldre och
yngre författare af den gamla skolan persiflerades där
hänsynslöst och öfvermodigt. I »Amarullis resa till poeternas
land», en satirisk dikt, riktad mot Valerius, omtalas t, ex.
huru man såg öfver en stor portal Voltaire och Pope hänga
dinglande för vinden, slående sina tomma skallar tillhopa.
Endast då och då gaf Journalen sig i strid med
Polyfem. Så lästes där följande epigram:
Kan ingen tysta mun på Smörjarn då till slut?
Åh jo, men därtill nödigt blifver
Att kunna läsa hvad han skrifver.
Ack, om han skref ett blad, som kunde läsas ut!
I Polyfem undfägnades motståndarne med bitande
epigram och Xenier, allt efter tyskt mönster, och Polyfemisterna
uppnådde isynnerhet stort mästerskap i att äfven efter sina
tyska förebilder uppfinna mer eller mindre löjliga öknamn
på sina motståndare; så kallades Wallin »Struthio», Valerius
»Amarullis», Granberg »Trädberg», Lindegren »Stupidobex»,
Leopold »Polyhistrio», Wallmark »Markall» o. s. v., hvilka
vedernamn gällde för »oändligen kvicka».
Polyfem hade från årets början i sina flesta nummer
förlöjligat sina motståndare, under det i Journalen mera
sällan en hänsyftning gjorts på Polyfem. Men i slutet af mars
skref Wallmark en utförlig polemisk artikel »Om
yttranderätten», hållen i delvis ironisk ton. Han prisade den nästan
oinskränkta tryckfriheten, ty om den än i början
missbrukades, betydde detta mindre. Fast tjocka, giftiga dimmor
vid solens uppgång täcka jorden, så fördelas dessa så
småningom och försvinna, när solen höjer sig, och för blicken
utbreder sig då en blomsteräng med rika fruktträd. Denna
betraktelse var, hette det, föranledd af »Polyfem, ett blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
