- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Andra årgången. 1866 /
92

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

92

och visad förbättring åter inträdt, har allt varit glömdt. Vi hafva
den glada erfarenheten, att denna huskur gjort god verkan med
flera, sedermera inom läroverket ganska välartade och derifrån med
heder utgångna lärjungar. Högst få äro de fall, då vi sett oss
nödsakade att förvisa subjektet från skolan. Men detta har alltid
skett per capsulam och utan larm. — Föräldrarne och de olycklige
förbrytarne hafva hållit oss räkning derför, och de sednare kunnat
utan skandal söka sig in i andra skolor eller börja en ny
lefnadsbana.

Herr Bergius yttrade i anledning af detta föredrag sin önskan,
att man företrädesvis måtte behandla frågan om
»Anmärkningsböcker». Diskussionen öppnades af

Herr Wallander, som ansåg Herr Bohman hafva fästat alltför
stor vigt vid lärarens personlighet. Lärarens personlighet må vara
hurudan som helst, så torde dock bestraffning någon gång blifva
nödvändig. Men gifven medelst kroppslig aga verkar den menligt
på lärjungen. Den kroppsliga agan nedsätter hederskänslan och
uppjagar dåliga lidelser och passioner. Anmärkningen i
anmärkningsboken är en bestraffning, som ej är förenad med sådana följder.
I den af Herr B. anförda omständigheten, att gossen heldre
underkastar sig kroppslig aga, än han mottager anmärkning, såg talaren
ett bevis på anmärkningsbokens lämplighet såsom bestraffningsmedel.
Det är ju alldeles nödvändigt att läroverket sätter sig i förbindelse
med hemmet, såvida dessa båda, läroverket och hemmet, skola kunna
gemensamt uppfostra lärjungen. Ett lämpligt medel till en sådan
förbindelse i fråga om förekommande felsteg är just
anmärkningsboken. En gifven anmärkning talar i klara och tydliga ord om
felet. Barnet, som felat, iäraren, som skrifver anmärkningen och
föräldrarna, som läsa den, veta alla tydligt, hvari barnet felat. Häri
måste för barnet ligga en den starkaste uppmaning att behjerta det
ifrågavarande felet samt afsky det, då så mycket missnöje och
ledsamhet deraf följer. Den kroppsliga agan leder äfven till
förbättring — hvem nekar det? — men den vädjar hufvudsakligen till
fruktan för kroppslig sveda. Anmärkningsboken vädja» till ädlare
känslor såsom bevekelsegrund för förbättring. Anmärkningsboken
är derför mera värdig humaniteten, den kroppsliga agan åter tillhör
barbariet. Af dessa skäl vore anmärkningsböcker rigtiga och
lämpliga. Man hade ifrågasatt att för hvarje dag eller vecka gifva
omdömen öfver lärjungens framsteg både i studier och i sedlighet.
Men det vore svårt att genomföra en sådan grundsats; troligen
skulle det äfven blifva alltför tidsödande att föra ett bokhålleri, som
upptoge äfven positivt beröm. Fördelen deraf skulle äfven blifva
tvifvelaktig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:31:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1866/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free