Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.399
rakningen af hans uppfostran, kunna vi ej påstå, att lian sjelf under en viss
period af sitt lif gjorde rätt allvarliga bemödanden alt skilja från sig det
lättsinne, som kanske var hans förnämsta fel Sin sonsons återhållsamhet egde Carl
Gustaf visst icke, men uti uthållighet vid faltlifvets strapatser, hvilka hans
kroppskonstitution dock gjorde för honom dubbelt besvärliga, stod lian föga efter Carl
<len Tolfte. Mot eiua vänner visade sig Carl den J0:de, som var en den
gladaste umgängesiran, lika trofast som Carl den Tolfte, men mot sina enskilda
motståndare var han ej lika redlig och mot statens fiender fann han ofta för
godt att begagna ej blott svärdets utan äfven listens vapen.
Just derföre att Carl den 12:te helt och hållet föraktade att begagua dessa
senare, var han såsom statsman siu farfader obestridligen mycket underlägsen.
Vi vilja visst icke påstå, att Cail Gustaf var en bakslug och feg ränksmidare,
som, obekymrad om medlen, sökte vinna sitt mål på hvad vag som helst, men
hau var på samma gång en slug diplomat som en skicklig fältherre, och han
trifdes lika väl i kabinettet som på slagfältet. Carl den 12;te deremot var ej
blott i politiska konstgrepp alldeles oförfaren, utan äfven i rådkammaren föga
duglig; och, an värre, då han ej kunde eller ville inse sin egen oförmåga att
Jinna råd, tillät han ej heller sin klokare omgifning att gifva råd. Såsom
stamman värdera vi således ej Carl den Tolfte särdeles högt, och vi iakttaga
beträffande honom det märkliga förhållandet, att han, ehuru vida bättre
uppfostrad och mycket kunskapsrikare än farfadern, dock icke förmådde förvärfva
sig någon skicklighet i behandlingen af statsärenden, som vorO för hans
naturliga anlag motbjudande, men åt hvilkas förvaltning farfadern af blott medfödd
böjelse egnade den visserligen ringa tid, hans ständiga krigsföretag lemnade
honom öfrig. Om Carl Gustaf fått lefva, är all anledning att förmoda, att han
skulle hafva auvaudt sin återstående tid att organisera och med Sverge
iuför-lifva de vidsträckta landvinningar, hans med lika klok beräkning som stor
personlig tapperhet förda krig förvärfvat. Sonsonen hade deremot, äfven om en
längre lifstid blifvit honom beskärd, troligen aldrig upphört att kriga.
Såsom fallherre var Carl den 10:de af ingen på sin tid öfverträffad. Med
sin utomordentliga tapperhet förenade denne konung «n ovanlig strategisk
skicklighet. Likasom vårt århundrades störste fältherre visste äfveu Carl Gustaf att
genom klok fördelning af sin nästan alltid i antal underlägsna här tviuga
fiendens större truppmassor att äfven söndra sig, hvarefter han å skilda punkter
sammandrabba^ med dtem och — segrade. En lycklig utgång af striden beredde
han sig ej mindre genom sin till det otroliga gränsande djerfhet än genom sina
kloka manövrer. Tåget öfver Belt torde vara ett företag, till hvilket historieu
ej har något motstycke. Uti djerfhet med Napoleon jemförlig, stod Carl den
10:de föga efter honom i förmåga att genom personlig tapperhet elda soldatemes
mod. Carl den 12:tes egenskaper såsom krigare torde bäst vara skildrade i det
bekanta omdömet om honom, att »han var ingen Alexander, men skulle hafva
varit Alexanders bäste soldat.» Orsaken till hans segrar under de första nio
åren af hans krigarebana är visst icke att söka uti någon större strategisk
skicklighet hos Carl, utau snarare i den magt, han i änuu högre grad än Carl Gustaf
egde, en magt att genom sina personliga egenskaper lifva sina soldaters mod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
