Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säve, latinsk stilistik. 51
mig en stor glädje eller tillfredsställelse, hans ord är sanning och
trofasthet o. s. v. — samt redogörelse för de sätt, hvarpå
dylika vändningar i latinet äro att återgifva. Å andra sidan
förtjenar det att anmärkas, att vissa svenska vändningar i
latinet måste återgifvas med abstracta (utmärka sig såsom talare,
dicendi laude eller dyl., uppträda såsom statsman och
dylikt). — § 37 d. omtalas, huruledes "svenska adjektiv i
latinet ersättarn genom substantiva abstracta.97 Deremot saknar
man i afdelningen om substantiva det långt vanligare fallet,
i hvilket svenska abstracta måste i latinet återgifvas med
adjectiva (medelpunkten af staden, hjertat af filosofien, höjden
af vishet, djupet af elände o. s. v.). Att samma adjektiv
förekomma med både aktiv och passiv betydelse är en företeelse minst lika
vanlig i svenskan som i latinet (jfr. viss, tvifvelaktig, kunnig o. dyl.).
Deremot torde förf. mot en något så när sträng antibarbarus’ha
svårt att försvara sitt påstående, att t. ex. odiosus, invisus9
su-spectus förekomma i aktiv betydelse.
Den största stilistiska olikheten emellan svenskans och
latinets ordförråd är det förra språkets rikdom och det senares
fattigdom på sammansättningar. Detta förhållande kunde väl
förtjena sitt eget kapitel i stilistiken eller åtminstone något mera
afseende än att i en anmärkning (§ 36: 2) i förbigående beröras såsom
en motsvarighet å svenskans sida till substantiv med attribut i
latinet. Den ena sammansättningsdelen måste lika ofta återgifvas
än med en genitivus, allt efter meningen sing. eller plur. (ss.
furste-gunst, trädfrukter) än med adverb, än med objektscasus, än med
ett jämförande uttryck — allt väl kända saker; men så är äfven
fallet med mycket annat i stilistiken, och en sammanställning
af latinsk och svensk språkegendomlighet i denna punkt hade
både varit intressant för hvem som helst, och lärorik isamt
skarpsinnet pröfvande för skolynglingen.
De ordklasser, med afseende på hvilka grammatik och
stilistik mest göra hvarandra (och ordboken) området stridigt, äro
pronomina och partiklar, enkannerligen konjunktioner. Orsaken
härtill ligger belt naturligt i dessa språkdelars egenskap af formord,
hvilkas betydelse till en del uppgår uti att uttrycka förhållanden
emellan satsernas delar och satserna inbördes. Det är onekligen
svårt att tillmäta hvaije disciplin sin anpart; dock är stoffet i detalj
mera stilistiskt och lexikaliskt än grammatiskt. Man kan derför ej
billigtvis klandra i fråga varande arbetes relativa vidlyftighet i
behandlingen af pronomina, men man kan anmärka, a£t
behandlingen är till omfånget något ojämn. Pron. is behandlas mycket
omständligt, deremot går idem nästan alldeles lottlöst, ehuru
(andra sidor af dess bruk att förtiga) det som anmärkes såsom
det vanliga med afs. på is § 62 (stycket 3) gäller såsom lag
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
