Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. Dahl, Om udtalen af latin.
321
kunna vi väl vara öfverens, att i verklig (äkta) sammansättning
hela stafvelsekomplexen måste underordna sig den lag, som
gäller för de ords betoning, hvilka vi kalla enkla. Akta
sammansättning åter äger otvifvelaktigt rum där, hvarest ena beståndsdelen
eller båda äro stammar och icke ord eller ordformer, såsom i
sacrilegus, obviam (i hvilket ord viam icke är accus. af via).
Hit hör ock caléfacit, om hvars betoning knappast tvifvel bör
förekomma (jfr. förf. 63). Svårare är saken, där båda
beståndsdelarne äro ord, såsom hujusmodi, attamen o. dyl. Gäller också
här, att stafvelserna genom ömsesidig tonanslutning förenade lyda
den prosodiska eller i qvantiteten grundade accentlagen, eller
gäller här en logisk accent, som framhåller den för betydelsen
vigtigare delen af det sammansatta ordet och nedsätter den andre
(föregående eller efterföljande) till ett tonlöst, (sin "anima", hvarpå
dess sjelfständighet såsom ord beror, beröfvadt) bihang? Med
andra ord, när vi uttala, såsom förf., hujusmodi, ne’scio,
parüm-per, prope’diem (pgg 60—63), är det enligt den prosodiska
accentlagen eller enligt den logiska lag, att det förra ordet bör
vara betonadt och det senare obetonadt? Förf.-n antager det
senare och betonar på grund däraf i andra fall på ett sätt, som
strider mot de enkla ordens accentlag: siqvando, dextrövorsum,
de’inde. Härvid möter den svårigheten, att man i många fall
måste vara tveksam, huruvida det senare ordet i sammansättningen
bör vara enklitiskt till det förra eller det förra proklitiskt till
det senare. Man har svårt att i förf:ns förteckningar öfver
en-klitiska och proklitiska sammansättningar (eller sammanställningar)
spåra någon princip, enligt hvilken än partikel eller attribut, än
nomen eller verbum blir tonlöst, om denna princip icke ligger i
den prosodiska accentlagen. Förf. betonar åntea, déinde,
inte’r-ibi, ådmodum, men adhüc; posthac (p. 61), men posthåc (p. 62);
utpote, men jåmdiu; etiåmnum och etiamtünc; néscio (p. 61), men
haudscio (p. 63)o. s. v.
Det konseqventa förfaringssättet är utan tvifvel att
stafvelse-komplexer, hvilka vi måste skrifva eller så vidt vi skrifva dem
såsom ett ord, också accentueras såsom enkla ord, siqvando,
de-inde, ådhuc, jåmdiu (lika väl som parümper, intérdum, pöstquam
étenim). Det enda skäl, som kunde förmå oss att afvika från
denna konseqvens, vore om vi från forntiden ägde fullt
otvifvel-aktiga vittnesbörd om motsatsen. Men detta är knappast
förhållandet. Qvintilianus omtalar I. 5. 25, att på hans tid "eruditi"
och till och med "grammatici" funnos, som propter quaedam
vocum discrimina verbum interim acuto sono finirent, uttalande
circüm (praep.) och qualé (interrog.) till skilnad från circum
(accus. af circus) och qwäle (relativt pron.); att Qvintilianus anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
