Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
B. Dahl, Om udtalen af latin. 322
detta för rent godtycke, visar ställets sammanhang (si haec
consue-tudo vicerit, vetus lex sermonis abolebitur). Enahanda sträfvande
har sannolikt ledt de grammatici, som uttalat itaque (och så)
och ade’o till skilnad från Itaque (fördenskull) och àdeo (verbet).
På grund af detta itaque bygges regeln (p. 62) om betoning af
sista stafvelse i pyrrichiskt ord framför enclitica: egömet, tibimet;
hvarför då quianam och titinam (p. 60)? Beror betoningen därpå,
att orden i det ena fallet "betraktas som composita", i det andra
icke, spörjer man rimligtvis efter något skäl för sådan distinktion.
— Att déinde, périnde, proinde o. s. v. haft sådan betoning,
antager Corssen på Prisciani auktoritet och med stöd dels däraf,
att partikeln är ordets logiskt betonade del, dels däraf, att
hos Plautus och Terentius första stafvelsen i wide (liksom i ille m. fi.)
ej liaft full giltighet af lång stafvelse. Men då den klassiska tidens
skalder visserligen begagnade dein-,proin- såsom en lång stafvelse,
men aldrig som två korta, böra vi utan tvifvel antaga, att den
tidens bildade uttal betonat den stafvelse, som slutar med -n. Om
på olika tider af latinska språkets lif som sådant olika
betoningslagar varit gällande, böra vi helt visst så mycket angelägnare
följa den betoningslag, som måste anses hafva tillhört den tid,
hvars litteratur vi studera.
Om det sålunda finnes skäl att antaga, att alla sammansatta
och medels enklisi till ett förenade ord följt de enkla ordens
accentlag, så nekas därmed hvarken att det i många fall kan
vara tvifvelaktigt, huruvida vi böra skrifva och uttala ord såsom
ett eller som flera (jam diu 1. jàmdiu, hüjus mödi eller hujusmodi),
ej häller att det funnits en lösare eller liksom icke fullgången
tonanslutning i talets sammanhang, hvilken icke underordnat sig
den prosodiska accentlagen. Det är om denna Qvintilianus talar I.
5. 27 ff. (förf. p. 62). Men denna logiska betoning har helt
visst både låtit ordens egen betoning bestå bredvid eller rättare
under sig (såsom hos oss i "menighetstribunerna" eller i "kejsar
Napoleon" de förra ordens accent ej är alldeles försvunnen) och
varit beroende af logiska skäl så, att den med förändrad
tankerelation kunde blifva alldeles motsatt till hvad den var i vanliga
fall. I. motsats till pér littora måste man väl betona circum lit—
tora, och sade man i vanliga fall boni viri och boni mores, måste man i
motsats till mali viri 1. mores säga boni viri och boni mores. En
betänklighet, som spelat en vigtig roll i denna fråga om accentens
plats i sammansatta ord, är den, huruvida betonad vokal kunnat
bortfalla (genom synkope) eller ett i slutet afstympadt ord få
annan accent än det ägt i sitt fullständiga skick. Då calefacit i
hvardagsuttal hette calfacit (Qvint.), kan, säger man, e aldrig hafva
haft tonen, och då tantone betonat o, måste tanton hafva accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
