Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från afgångsexamen v.-t. 1880.
341
inom sig bära fröet till den härliga blomma, som i sin fulla
prakt skulle slå ut i den Tegnerska diktningen. En af dessa
var Frans Mikael Franzén.
Det var redan i sin första ungdom, som Franzén började
slå sin lyra, och redan då utsprungo sådana toner som sångerna
till Selma och Fanny, Innan han ännu hunnit in i fulla
mannaåldern, ägde han redan ett skalderykte, som mången kunde
afundas honom. — Men med det år, då ban för sin sång öfver
Creutz vunnit Svenska Akademiens pris, inträder ett nytt skede
af hans skaldskap. Han tycks efter denna tid ha rönt inflytande
af den akademiska skolan och börjar härefter vända sig till den
didaktiska poesin. Han försvarar sålunda undervisningen såsom
konstens högsta mål. Det skefva och otillfredställande i denna
riktning visar sig i synnerhet i hans långa, tröttande idyll "Emili
eller en afton i Lappland". Så fick äfven Selmas sångare blifva
ett exempel på, huru svårt äfven det största snille har att
ständigt behålla sin sjelfständighet och icke någon gång råka på
afvägar. — Men Franzén skulle sluta sin skaldebana på samma
sätt som han börjat den. På sina gamla dagar återupptar han
den lyra, han tyvärr så tidigt lade från sig. Man igenkänner
åter barndomens enkla, friska toner, fastän erfarenheten af lifvets
allvar och sorgen nu gifvit dem en djupare och mera vemodig
klang.
Franzéns diktning är så godt som uteslutande lyrisk. Han
ägde ett behof att direkt få framställa sina egna känslor och
tankar i det, han skref, och detta skaldens uttalande af sina
känslor, som just är det betecknande för lyriken, blir ett fel hos ett
epos eller ett drama. Franzén är ej mäktig det lugn, som i
epiken låter händelserna fritt och otvunget utveckla sig ur
hvarandra, han kan icke, såsom nödvändigt är i dramat, träda i
bakgrunden och låta personerna fullt sjelfständigt tala och handla.
Han äger, kort sagdt, icke tillräckligt af den objektivitet, som
för en fulländad epiker eller dramaturg är af nöden. — Hans
försök i dessa arter af skaldekonsten äro visst icke utan sina
stora förtjänster. Men hvad i dem är mest framstående, det är
just det lyriska elementet, hvarpå de också äro ganska rika. Och
oaktadt alla sina skönheter förblifva de dock blott försök. Vi
behöfva blott nämna "Sten Sture eller mötet i Alvastra". ’
Franzén var således lyriker. — Och den gren af lyriken,
där han mest uppenbarar sin storhet såsom skald, det är den
idylliska lyriken och visan. Ja, på visans område är lian utan
tvifvel den mest framstående bland alla Sveriges skalder. Där
är han fullt originel, där märker man, att tonerna framspringa
direkte ur djupet af lians milda, känslofulla hjärta. — Ett fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
