Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Genmäle till R. T.
invändas, att i detta fall tillkommer såsom något alldeles särskildt
dessa författares omedelbara och enkla framställning. Men denna
invändning skulle häfvas, om vi tänka oss en undervisning lika
klar som Cæsar (fast kanske något mindre rik på militära
tekniska detaljer) något saftigare än Nepos, något mer kritisk än
Livius. Den historieundervisning, som enligt vår åsigt vore
värdig att blifva skolans främsta ämne, skulle nämligen ej stödja
sig på några historiska kompendier, utan hvad forntiden beträffar
på dess egna skriftställare, och lärarens hela framställning skulle
genom studium af källskrifter blifva impregnerad af tidsanden
och så meddela en verklig kulturbild. Denna historieundervisning
skulle alltså till stor del syfta åt samma mål som undervisningen
i klassiska litteraturen — fastän det historiska elementet här vore
mera sammanfördt och vore med mindre möda för lärjungen
åtkomligt. Man skulle kunna anmärka, att en sådan undervisning
är ett oupphinneligt ideal. Att den är ett ideal, medgifva vi,
men har icke hvarje pedagogisk åsigt, hvarje metod sitt ideal,
och äro de icke alla oupphinneliga, men dock af värde därigenom
att de antyda riktningen? Något annat, som med afseende på
denna art af undervisning behöfver betonas, är långsamhet. Denna
egenskap är den enda, som möjliggör ett dylikt förfaringssätt.
Vi tänka oss nämligen 3 à 4 terminer använda till studium af
Sveriges forntid, 2 à 3 för Greklands historia — och allt i samma
proportion.
Hvad som ytterligare talar för historien såsom hufvudämne
framför litteraturen, är den omständigheten, att under det de
litterära mästerverken hafva en monumental, afslutad, orubblig
karaktär, är historien ett till innehållet så rikt, till formen så
obestämdt material, att hon rätt sofrad kan lämpa sig för alla åldrar.
Litteraturen kan knappast bearbetas utan att stympas, historien
däremot har ingen annan inskränkning än sanningen. Gäller det
att tillegna sig en viss tids kulturlif, sker detta för barnet
lättare genom historien, ty det andliga lif, som i litteraturen tagit
estetisk form, har i historien yttrat sig praktiskt, i handling, och
denna är vida lättfattligare. Och dessutom — frånsedt betydelsen
för undervisningen — är icke i sjelfva verket historien, som
egentligen handlar om människan, kärnan i all bildning? Kan
man förstå någon tids konst eller litteratur utan bekantskap med
denna tids historia? Måste man icke beledsaga litteraturläsning
med ständiga historiska notiser? Kunde det då icke vara bättre
att studera historia, och, där detta vore möjligt, belysa tiden med
litteraturen? — Med andra ord: i stället för litteraturläsning med
historiska notiser föreslå vi: historia med litterära upplysningar.
Vi gå så långt, att vi tro, att många arbeten, som man under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
