Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - N. Linder, Regler och råd angående svenska språkets behandling (Adolf Lindgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N. Linder, Regler och råd aug. sv. språkets behandling. 295
som anmälaren — ehuru annars liberalare än förf. — tvekar att
underskrifva. Kanske är det dock blott en inrotad fördom, som
gör att mitt öra ännu stöter sig på den vågade kasusbocken
"Han beviljades afsked" (i st. f. "Honom"), och troligt nog torde
härutinnan hvardagsspråket blifva framtidens lagstiftare.
I fråga om rumsadverb synes mig förf. lika sträng mot
fantasiens frihet att förflytta sig som i fråga om verbets förflutna
tidsformer. Så heter ett exempel: "Stockholmaren B. begaf sig till
Bom, och där (icke: här) vistades han en lång tid". Men om
nu nedskrifvaren af denna punkt vill med sin fantasi följa
stockholmaren B. till Bom och dröja där nere hos honom, och’ om
läsaren vill detsamma, så måste ju båda tänka sig ett "här" (icke
ett "där"), eftersom båda faktiskt (i föreställningen) äro nere i
Bom, icke uppe i Stockholm. För anden finnas ju inga skrankor
till tid och rum, och förf:s regel kan jag endast gilla såsom
obligatorisk i det fall, att en tvetydighet skulle kunna befaras; så t. ex.
vill jag naturligtvis icke säga: "B. reste från Stockholm till Bom,
och här" etc., emedan "här" då lätt refereras till Stockholm i st.
f. till Bom, hvilket ju ej var meningen. Men där ingen
tvetydighet kan befaras, måste jag stå på fantasiens rätt gent emot förf.
Visserligen medges att fordringarna kunna vara olika i ett strängt
vetenskapligt värk och i en roman. — Begeln om riktig placering
och konstruktion af "antingen — eller", "både — och" m. fl.
(sid. 153) är mycket befogad och behöflig, och exemplen såsom
alltid slående. — Asyndes synes icke vara i förf:s smak (s. 158);
dess "störande" värkan är emellertid svårt att inse, och onekligen
bidrager den till stilens omväxling och flykt.
Yissa förstafvelser (prefix), särskildt "af", "be" och "för",
nyttjas mycket ofta onödigt i en mängd ord —■ säger förf., och
däri måste man ge honom rätt. Också hafva tämligen allmänt
en stor del af dem börjat aflägsnas ur skriftspråket, allt sedan
Viktor Bydbergs väldiga härnadståg mot dem i Sv. tidskrift 1873.
Dock ville jag — i alla med språkets motsträfvigheter tungt
arbetande jambdiktares namn — bedja att en del af dessa nu så
jagade ord finge vara fridlysta åtminstone inom versens råmärken,
ty de äro snart sagdt de enda svenska ord som ega jambisk
betoning, och livad detta vill säga vet nog med suckan hvarje
någorlunda erfaren versifikatör, Viktor Bydberg icke minst. Mera
obetingadt kan man vara med om bortkastandet af en mängd
långrandiga slutändelser på -ande, -ende, -else, -het, hvarur förf.
erbjuder ett rikt florilegium s. 100 —161. Lika berättigad och
uttömmande är förf:s protest mot onödig särskrifning af sammansatta
ord, hvarutinnan Nordiska rättstafningsmötet gick alldeles för långt.
Såsom löjliga prof af denna särskrifningsvurm anför förf. "grof
smed", "knapp handel", "rak salong" m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
