Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - N. Linder, Regler och råd angående svenska språkets behandling (Adolf Lindgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N. Linder, Regler och råd ang. sv. språkets behandling. 294
man annars aldrig får se förklarade i något svenskt arbete af
detta slag.
Att de filosofiska infinitiven med slutartikel, "varat", "vetat"
o. d., skulle vara förkastliga och böra ersättas med "varandet"
etc., går jag icke obetingadt in på. Det kan stundom ligga en
filosofisk begreppsskilnad mellan "varat" och "varandet"; ja
Zei-sing skiljer t. o. m. med mellan "das Sein, das Seiende und das
Ist". — Förf. påpekar vikten af att skilja mellan perfefctum och
imperfektum, och det är rätt, men att säga: "Om aflidna personer
bör följaktligen alltid imperfektum nyttjas", det är väl dock att
gå för långt. Skulle man vara absolut oberättigad att, därför att
en person är död, framställa lians värksamhet i största allmänhet,
i perfektum i st. för imperfektum, d. v. s. "i afseende på tiden
ingenting annat antyda än att en handling är fullbordad"? Det
kan naturligtvis ieke vara förf:s mening, utan måste här någon
otydlighet föreligga. Det är väl blott då den förflutna tidpunkten
uttryckligen angifves, som det möjligtvis kan vara "i strid med
svenska språkets lynne" att bruka perfektum i st. f. imperfektum,
men icke annars. Mitt öra stötes visserligen något af uttrycket
"Gustaf II Adolf liar dött 1632", men alls icke af det
allmännare uttrycket "Gustaf II Adolf har dött för religionsfrihetens
sak", och jag tycker mig lika väl om den döde Runeberg som om
den lefvande Viktor Rydberg kunna säga, att lian har författat
skaldestycken. Ett förbud däremot vore ett obehörigt band på
fantasiens rätt att föreställa sig ett historiskt faktum äfven
oberoende af den historiska tidpunkten, och ett sådant förbud skulle
konsekvent äfven leda till upphäfvande af t. ex. presens historicum,
som noga taget är en ännu större oegentlighet. — Konjunktiv
vill förf. alltid bevara i vilkorssatser, men däremot förvisa ur
an-föringssatser (oratio obliqua). Jag vill icke förneka, att båda
delarne kunde vara önskliga, ehuru det förra nog skulle öka
svårigheterna i versskrifning — så vida man ej finge använda de af
åtskilliga skalder anlitade förkortningarna (t. ex. "vor"’ i st. f.
"vore") — och det senare stundom skulle kunna vålla en
besvärlig omständlighet genom de af förf. föreslagna "meddelanden
inledningsvis", eller "parentetiskt inskjutna anföringsord", som då måste
ersätta den oblika konjunktiven. Också användes väl oratio
obliqua (utom i kanslistilen) oftast, där tidsvinst och korthet äro en
hufvudsak, d. v. s. i tidningarna. — Utförligheten i § 128 är
prisvärd, och ehuru en varning mot sådana exempel som "stadd
på resa, inställes min föreläsning" kunde synas mången obehöflig,
är den det dock icke. Det är, som redan anmärkts, en egenhet
hos förf. att mera se till godo språkets förståndiga korrekthet, än
dess estetiska behag och individuela friheter. I § 129 har förf.
dock offrat korrektheten åt hvardagsspråket, och det i en grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
