Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Några anmärkningar vid läran om tempus och modus i Törnebladh—Lindroths latinska språklära (Hilding Andersson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tömebladli-Lindroth’s latinska språklära. 192
Att perfektum konjunktiv begagnas för att uttrycka ett
förbud riktadt till bestämd andre person, är en regel, som
återkommer i alla våra latinska grammatikor, men som måste förefalla
lärjungen oförklarlig, och som kan föranleda sådana fel vid
stil-skrifningen som ne quæsiveris quid agerem = fråga ej hvad
jag gör. Därföre har ett sådant misstag måst förebyggas med
en särskild anmärkning vid läran om consecutio temporum (§ 322
a. 3), en anmärkning, som dock är ofullständig (Jfr nedan vid §
322 a 5). Hvarföre ej kalla detta quæsiveris konjunktiv af
futu-rum exactum, såsom det till betydelsen utan all fråga är? Samma
benämning bör i analogi härmed begagnas i st. f. perfektum
konjunktiv i potential betydelse § 263.
§ 272. Estisne vos lcgati missi a popülo Collatino? har
väl valts såsom exempel på participium conjunctum, därföre att
det förekommer i den ofta lästa l:sta boken af Livius. Just
därföre skulle jag vilja uttala min undran öfver, att man allmänt
öfversätter meningen såsom här: "ären I sändebud, hitskickade af
collatinska folket?" Så förklarar ock Frigell: estis vos legati,
qui missi estis — ut dederetis. Huru mycket naturligare är det
ej att betrakta missi estis såsom perfektum passivum = "hafven
I blifvit hitsända af collatinska folket såsom ombud för att lämna
er och collatinska folket i vår makt". Svaret sumus är det
lakoniska "ja" på denna fråga i st. f. missi sumus. Förmodligen är
det just detta sumus, som jämte ordställningen i frågan har
föranledt den vanliga öfversättningen. Men det bör märkas, att
Tarquinius här går till väga efter ett visst formulär och att
samtliga de af honom framstälda frågorna börja med verbet och
besvaras genom det lakoniska upprepandet af detta verb. Samma
exempel återkommer vid § 331 för att belysa, huru "svaret
uttryckes jakande genom upprepande af ett betonadt ord i frågan".
Riktigare vore dock att säga: — "genom upprepande af verbet
i frågan", ty att ett annat ord upprepas, är undantagsfall.
§ 275. Af de hvarandra motstälda fraserna måste en
lärjunge draga den slutsatsen, att mihi parcendum est alltid
betyder: "jag måste skonas" och ej skulle kunna betyda: "jag
måste skona". Denna missuppfattning borde förebyggas.
§ 287. Denna regel är vilseledande. Ty då det i tredje
momentet heter, att "efter verba impediendi det svenska "att"
uttryckes med quin, endast om den styrande satsen är nekad",
så bör det tilläggas, att just de vanligaste verba impediendi:
impedio, prohibeo, (intercedo, interdico) nästan aldrig åtföljas
af quin. Detta tillägg är så mycket nödvändigare, som strax
efter mom. c, hvilket angår quin, upplyses, att efter impedire
pro-Mlere äfven kan sättas infinitiv, hvaraf med all rätt kan slutas,
att mom. c. gäller äfven dessa verb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
