Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Reformsträfvandena med afseende på undervisningen i främmande lefvande språk (J. Young) A. Reformrörelsen i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Reformsträfvandena med afseende på undervisningen etc.
bokstaf, glosa, skrift. Hvad man hittills anspråksfullt kallat
“uttalsregler", är intet annat än regler för ortografi och stafning.
Efter dessa läser ögat, men ej tungan.
Alla reformifrare äro ense därom, att fonetiken bör komma till
användning vid skolundervisningen, men däremot äro meningarna
mycket delade angående frågan, när och i hvilken omfattning den
skall användas. Nästan alla fonetici ex professo äro af den åsikten,
att uttalsläran bör baseras på en förberedande skolning i allmän
ljudlära. Alltså, innan själfva studiet af det främmande språket
börjar, skall man systematiskt bibringa lärjungarna det allmännaste
ur ljudfysiologien. Hit höra Sweet, Trautmann, Kräuter,
Brey-mann m. fl.
Bierbaum däremot vill ej hafva något fullständigt fonetiskt
system i undervisningen, såsom alltför abstrakt, utan endast
meddela de mest elementära satserna och resultaten, försåvidt de äro
ovilkorligen nödvändiga för frambringandet af svåra främmande
ljud och ljudförbindelser. Likaledes anser han det vara olämpligt
att använda fonetik vid undervisningen af små barn, ty det är
ett pedagogiskt fel att komma till barn med teorier. Dessutom
gör den i deras ålder så starka efterhärmningsdriften och
talorganens smidighet fonetiken öfverflödig. Men då imitationsförmågan
hos 14 å 15 års gossar redan är mycket svag, skulle, menar
Bierbaum, efter denna ålder lärandet af det riktiga uttalet blott
vara möjligt på grundvalen af en skolmässig ljudlära, och dessutom
skall lärjungen vid denna ålder, då reflexionsförmågan börjat vakna,
arbeta med lust, när han får se ett hvarför och ett huru.
I motsats till de anhängare af den nya metoden, som anse,
att man bör börja med hela ord och satser och först härvid förklara
ljuden, anser Bierbaum i enlighet med Breymann, att, sedan
genom energiskt bedrifna artikulationsöfningar talorganen gjorts
böjliga och smidiga, man bör börja med att fixera de särskilda
ljuden. Därefter till satser, ordnade efter fonetiska svårigheter,
hvarvid först läraren långsamt och tydligt föreläser och öfversätter
— gossen får ej läsa eller tala något, som han ej förstår —
därefter lärjungen.
Hornemann intar numera (del. II) äfven i denna fråga en
moderat ståndpunkt: man bör begagna fonetikens resultat, där det
är praktiskt önskvärdt, men icke inlåta sig på någon systematisk
undervisning däri. Ett systematiskt bedrifvande af fonetiken skulle
kräfva för mycken tid och för stor själfiakttagelse och
abstraktionsförmåga. Den omedelbara efterhärmningen är dock det
viktigaste. Hufvudsaken är, att läraren själf är fonetiskt skolad
och själf uttalar korrekt och noga hör lärjungarnas fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
