Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Reformsträfvandena med afseende på undervisningen i främmande lefvande språk (J. Young) A. Reformrörelsen i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reformsträfvandena med afseende pä undervisningen etc. 105
En fråga, som står i nära sammanhang med den om fonetiken,
är frågan om användningen af fonetisk transskription vid
undervisningen. Här äro meningarna delade till och med bland de
extreme reformifrarne.
Franke, som i sin ofvannämda skrift så ensidigt betonat
språkets fysiologiska, sida och genomgående är en ytterligheternas
man, går äfven här så långt, att han anser den fonetiska
omskrif-ningen vara absolut nödvändig, “èine Forderung, die bisher auf
den meisten Widerstand bei Denkfaulen gestossen ist", men som
dock slutligen skall tränga igenom. Han fordrar, att man skall
börja med fonetiskt omskrifven text, innan lärjungen ännu gjort
bekantskap med det främmande språkets ortografi, ty “wir wollen
die Sprache an der Sprache lernen".
Icke ens Bierbaum kan gå in på, att man vid den första
undervisningen endast använder fonetisk omskrifning och, först
sedan man vunnit ett visst välde öfver umgängesspråket, öfvergår
till studiet af skriftspråket. Ty dubbelbeteckningen måste förorsaka
förvirring hos ungdomen.
Olilert kan visserligen ej dela Frankes åsikt, men yrkar
dock på transskriptionens införande, emedan den underlättar
till-egnandet af vissa ljud och ljudnyanser, och hvad viktigare är,
håller medvetandet om skilnaden mellan ljud och bokstaf ständigt
vaket. Man måste välja särskild beteckning för sådana ljud, som
äro alldeles främmande för modersmålet.
Hornemann står numera tvifiande gent emot den fonetiska
omskrifningens lämplighet. Det ständiga utgåendet från
skriftbilden värkar visserligen oförmåga att hastigt tyda ljudbilden,
emedan blott skrift och föreställning, ej ljud och föreställning
associeras med hvarandra, men faran vid användningen af den fonetiska
transskriptionen ligger däri, att lärjungen lätt förblandar den
fonetiska och den ortografiska skriften.
Af den ensidigt fysiologiska uppfattningen af språket följer
också åtskilliga reformifrares’ fordran, att äfven formläran skall
grunda sig på ljudläran. Så har först Vietor gjort i sin engelska
grammatik. Kühn gör samma djärfva yrkande under påpekande
af, hur formläran därigenom skulle förenklas, all skilnad i verbets
singularformer t. ex. i allmänhet försvinna. Samma åsikt har
JBierbaum-. Inöfningen af former ocli böjningar skall baseras på
det talade språket, ej på skriftspråket, ty “skriftecknen äro i
många fall blott till for ögat, men icke för örat, för hvilket dock
språket egentligen existerar". Ohlert däremot anser att denna
metod under alla omständigheter är förkastlig. Ty genom
utbjudande konsonants förstummande i franskan framför ord, som börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
