Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz) - I. Disciplinens väsen och mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning. 315
motsatta grundåskådningar, nämligen den pelagianska och
den antipelagianska. Den pedagogiska teorien blir i
grun-gen olika allt efter som man lägger den ena eller den
andra af dessa åskådningar till grund. Rousseau torde
ända till denna dag kunna betecknas såsom
hufvudrepre-sentanten för den pelagianska pedagogiken. Det är hans
snille, hänförelse och vältalighet, som förmått att åt denna
förvända pedagogiska grundåskådning vinna talrika
anhängare. Den psykologi, hvarpå han grundar sin
uppfost-ringsteori, framställer han själf i dessa ord:
”Grundprincipen för all moral, på hvilken jag bygt mitt resonnemang
i alla mina skrifter, och som jag med all för mig möjlig
klarhet har utvecklat i Emile, är den, att människan är
ett af naturen godt väsende, som älskar rättfärdighet och
ordning, och att ingen ursprunglig förvändhet bor i
människans hjärta.“ 1 Men till hvilka resultat skall väl en på
sådana grundsatser baserad uppfostran leda! Man måste
enligt en sådan teori, om man vill förfara konsekvent, låta
barnen fritt göra hvad som faller dem in, såvida man ej
kan ■ anse deras handlingssätt såsom framkalladt genom ett
dåligt exempel och på den grund finner sig föranlåten att
lägga band på deras vilja. I själfva värket hafva vissa
pedagoger också dragit denna konsekvens. Salzmann ställer
i sin ”Anweisung zur Erziehung” denna regel främst: ”Man
lasse das Kind immer seinen Willen thun, so wird es gut
werden.”2 De s. k. filantropinerna i det 18:de århundradet
hafva ådagalagt omöjligheten af att konsekvent tillämpa
sådana grundsatser. Resultatet af deras sträfvanden
vederläde så påtagligt deras teorier, att till och med fritänkaren
och filantropistvännen Fredrik II i Preussen uttalade sin
förkastelsedom öfver dem i det bekanta yttrandet till Sulzer:3
”Vous ne connaissez pas cette maudite race, å laquelle nous
appartenons.” Att en sådan, mot erfarenheten uppenbart
stridande, åskådning kunde vinna en så stor utbredning
och ännu i våra dagar kan finna försvarare torde kunna
förklaras blott därutaf, att oppositionen mot den kyrkliga
dogmen om arfsynden fördunklar blicken, så att man icke
ser detta, som ändock ligger så klart för dagen. Det är
dess bättre icke blott ortodoxa teologer, som bekämpa den
pelagianska psykologien och pedagogiken; vi kunna
hänvisa till män, hvilka ingalunda kunna misstänkas för att
1 Oeuvres de Rousseau. Tome XI. P. 18.
2 K. A. Schmid: Pädagogische Encyelopädie. Band V. S. 919.
3 Ilistorische-politische Blätter 10, 6; 1842.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
