Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz). II:1. Disciplinens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning,
tillvägagående ligger en god fingervisning för uppfostrare h
De sedliga lagarna må bringas till barnets medvetande på
samma sätt, som naturen bringar det till medvetande om
sina lagar, när blotta ord ej göra till fyllest.
Vidare må erinras därom, att det kroppsliga straffets
karaktär af att vara en yttre åtgärd ingalunda därför
framkallar blott en yttre värkan, liksom det icke häller åsyftar
blott detta. Straffet skall icke värka blott på huden, utan
in i hjärtat. Dess rätta värkan beror just af den sedliga
känsla, som det frambrijigar i den straffades själ. Att det
öfver hufvud är mäktigt att invärka på själen måste hvar
och en medgifva, som erkänner, att det finnes ett samband
och en växelvärkan mellan själ och kropp. I denna
växelvärkan hafva vi att se grunden å människans sida därtill,
att den kroppsliga smärtan ända ifrån paradisets dagar i
den gudomliga pedagogiken varit ett medel att bestraffa
synden.
Beträffande den invändningen, att kroppsstraffet skulle
motvärka uppfostringsändamålet genom att alstra bitterhet,
så behöfver endast påpekas den omständigheten, att detta
straff ingalunda nödvändigt dödar sinnets glädtighet och
åstadkommer förbittring. Då man påstår något sådant,
så utgår man från den falska förutsättningen, att den
kroppsliga agan icke kan vara annat än ett utbrott af en
otyglad vrede 2. Vore detta fallet, då skulle vi gärna
medgifva, att straffet väcker förbittring, men ett dylikt straff
är blott en vrångbild af det rätta straffet, hvilket för ingen
del får sättas i motsats till kärlek och välvilja, utan tvärtom
ytterst baserar sig på dessa. För öfrigt bör man härvidlag
icke blott, eller ens företrädesvis, se på de närmaste
värk-ningarna, utan mera på de intryck, som blifva kvar, när
den straffades sinne hunnit lugna sig efter den första
upp-brusningen. De flesta straff torde nämligen till en början
väcka någon känsla af bitterhet, äfven det rättvisaste, och
detta i högre grad, ju mera vanartad den straffade är.
Men äfven denna förbittring har ofta sin grund i en
hård-nackenhet, som, trots förbittringen öfver det första straffet,
kräfver ännu hårdare tuktan. Man jämföre här Herrens
handlingssätt med Israels folk: straffet stegrar sig i mån
1 Jfr Beneke, 1. c. Erster Band, S. 331 samt desslikes Spencer,
1. c. S. 80.
2 Jämför Schleiermacher: “Wer schlägt, der erscheint entweder als
Zorniger oder als Büttel. Es giebt eigentlich kein Mittelding zwischen
beiden Positionen”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
