Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz). II:1. Disciplinens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning. 391
föreställningssättet, äro mera förnedrande för delinkventen
än det straff, de skulle ersätta
Mera beaktansvärd är den invändningen, att kroppsagan
motvärkar uppfostrans mål, betraktadt från högre, sedlig
synpunkt. Den skulle på sin höjd frambringa en yttre lydnad,
men motvärka uppkomsten af den inre fria lydnaden genom
den sinnesförbittring, den förorsakar 2. Det må först och
främst villigt medgifvas, att inga blott yttre åtgärder, de
må för öfrigt vara af hvilken beskaffenhet som hälst, kunna
åstadkomma en i sträng mening sedlig förändring hos en
människa. Men kunna de blott göra tjänst såsom ett
lämpligt medel att åtminstone förbereda en sådan förändring, så
häfda de, redan därigenom sin plats i uppfostran.
Kropps-straffet utöfvar otvifvelaktigt en dylik, förberedande värkan,
dels på det sättet, att det mera energiskt än blotta ord
väcker den felandes uppmärksamhet därpå, att det finnes
en lag, som kräfver hans lydnad, dels på det sättet, att det
faktiskt visar honom, att denna lag låter öfverträdaren lida
för sitt brott. Har detta en gång blifvit rätt lefvande
inprägladt hos barnet, så kan det sedan lättare förmås att
frivilligt lyda denna lag; i synnerhet sedan det kommit till
kännedom om, att lydnaden medför sin belöning, och att
denna vida uppväger den glädje, som öfverträdelsen kunde
skänka. Naturen själf lär människan att rätt umgås med
densamma på denna väg, i det att den straffar henne, så
snart hon kränker dess lagar. Man beakte till exempel,
huru ett barn lär att akta sig för elden: lågan bränner det,
så ofta det oförsiktigt närmar sig den. I detta naturens eget
1 Man läse blott Carl Friedrich Bahrdts: “Philanthropinische
Erzie-hungsplan“. Freudenthal 1777. S. 184 ff.: “Die Fidel. Es ist dieses
ein Holz, welches Kopf und Hände einschliesst ohne zu beschädigen.
Das Karrenfahren: der Knabe muss bei schweren Verbrechen und
vornehmlich Insultationen und Misshandlungen anderer, einen
ordent-liehen -Schubkarren von einem Thore des Schlosses zum andern auf und
abfahren. Dies ist eine Art von Schimpf, und dabei so äusserst eckelhaft
und in so hohem Grade ermüdend, dass sich unsere Zöglinge mehr dafür
fürchten, als für Schlägen. Der Schreier. Bei harten Vergelrungen wird
vom Senat ein Waisenknabe bestellt, der drei oder mehrere Tage hinter
einander früh, Mittag und Abend, wenn alle im Speisesäal versammelt
sind, das Verbrechen und den Namen des Verbrechers laut ausrufen
und mit einem “Pfui“! sein Geschrei beschliessen muss. Und mich deucht,
fühlbarer kann man es einem jungen Menschen nicht machen, dass das
Laster ernidrige“. Dessa ord häntyda dessutom på, att det i själfva
värket icke är den fruktade vanäran, utan fastmer veklighet, som
föranleder oppositionen mot kroppslig aga. Det visar sig ju, att dessa
personer föredraga skymf framför sinnlig smärta.
3 K. S. Just, 1. c. S. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
