Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Till latinska grammatiken (R. Törnebladh). 2. Om att-satserna efter impedire, prohibere m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till latinska grammatiken.
399
tesser vållat latinstndiet vid både universitet och skola samt den
förargelse det åstadkommit i fråga cm uppskattningen af studiets
betydelse.
Efter dessa erinringar öfvergå vi till själfva språkbruket. Detta
är, hvad Cicero, Cæsar, Sallustius, Livius och Cornelius Nepos
beträffar, fullständigt utredt af J. F. Johanson i hans till Nya
Elementarskolans årsredogörelse för 1871 — 72 fogade afhandling
“Om bruket af partiklama quominus och quin samt därmed
sammanhängande användning af ne och infinitiv-konstrulrtion.“
Det visar sig af Johansons undersökning, att quin efter impedire
förekommer hos Auct. ad Her. 3, 1, 1 samt efter prohibere hos
Liv. 26, 40, 4, men efter intercedo icke alls, samt att interdico, som
icke bör räknas till verba impediendi, åtföljes dels af ut, om ett
påbud att, dels af ne eller ut ne, om ett påbud att icke, härvid
likgiltigt, om det står i jakande eller nekande sats. Vid åtskilliga
andra verb är quo minus vanligast — naturligtvis i följd af en
slump — men vid resisto förekommer blott quo secius. — Vid
recuso äro quominus och quin ungefär lika vanliga; äfven
infinitiven förekommer, likasom ock vid deterreo, (både jakande och
nekande). Särdeles vanligt är quin efter talesätten afhålla, afhålla
sig, dröja och dylika, naturligtvis använda i nekande sats. Vid
intermitto är infinitiven så godt som gifven. Hufvudsumman är,
att quominus, särskildt efter nekande sats är vanligast, men ätt
äfven quin brukas. Hos Tacitus användes både quominus och
quin efter ett slags elliptiska uttryck, genom hvilka ett hinder
antydes. Qvintilianus har quominus några gånger, quin efter
se tenere. Bruket växlar alltså i afseende å särskilda verb i hög
grad, ja, i så hög grad, att enskildheterna måste anses tillhöra
den djupare forskningen och det fulländade latinska författarskapet.
Infinitiven förekommer vid impedio sällan; vid prohibeo åter
är den allmän och vida vanligare än konjunktionssats. Att
ackusa-tiven bör utelämnas vid impedio och prohibeo med ne, är en
gammal regel, som dock tål undantag, ss. Cic, p. Planc. 42, 104:
Plura ne dicam, tuae me lacrimae impediunt, där dessutom me
står efteråt. Härmed kan jämföras Auct. B. Afric. 40, 1: villa. .
quae Labieni pmspectum impediebat, ne posset animum advertere,
ab equitatu Caesaris se intercludi. Att å stället Cic. pro Caecina
23, 66 utsätta objektet, skulle af helt naturliga skäl ej hafva gått
väl för sig. Det lyder nämligen: Non deieci te ex eo loco, quem
in locum prohibui ne venires. Med quominus-ssXs förenas, såsom
helt naturligt är, personobjekt flera gånger, och det i så väl jakande
som nekande satser. Konstruktionen med passiv form af impedio
och prohibeo samt följande sats med ne visar ock, att språket ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
