Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Till latinska grammatiken (R. Törnebladh). 2. Om att-satserna efter impedire, prohibere m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till latinska grammatiken.
2.
Om att-satserna efter impedire, prohibere m. fl.
I 5:te häftet för 1888 af denna Tidskrift sid. 192, 3 läses
om § 287 i Törnebladh-Lindroths grammatik följande: “Denna
regel är vilseledande. Ty då det i det tredje momentet heter, att
““efter verba impediendi det svenska att uttryckes med quin,
endast om den styrande satsen är nekad““, så bör det tilläggas, att
just de vanligaste verba impediendi: impedio, prohibeo, (intercedo,
interdico) nästan aldrig åtföljas af quin. Detta tillägg är så
mycket nödvändigare, som strax efter mom. c, hvilket angår quin,
upplyses, att efter impedire, prohibere äfven kan sättas infinitiv,
hvaraf med all rätt kan slutas, att mom. c gäller äfven dessa verb.
I sammanhang med hänvisningen till infinitiv-konstruktion efter
impedire och prohibere kunde behöfvas en varning mot den ofta
förekommande sammanblandningen af de båda konstruktionerna —
mot sådana vändningar som me impedit, ne etc“.
Nu bör härvid först och främst märkas, att verb och uttryck,
som beteckna — måhända borde tilläggas ett afhållande från —
hindrande eller motvärkande, äro tagna så att säga i klump,
hvarför ock quin bort upptagas, men med inskränkning i afseende
å den styrande satsens beskaffenhet. Sådant torde också i en
skolgrammatik vara det riktiga. Exemplen, som äro typiska för
de upptagna verben, lämna närmare upplysning, i den mån dylik
behöfves. Skolans lärjungar synas emellertid icke böra sysselsättas
med antibarbaristiska distinktioner. För dem är språkbruket i
stort taget, för såvidt det kunnat sammanfattas med ledning af clen
så betydelsefulla analogien, det egentligen viktiga, och hvad särskildt
verba impediendi vidkommer, få ynglingarna en viss benägenhet
att framför allt bruka quominus, hvari visserligen intet ondt ligger,
utan snarare en fördel.
En varning mot sammanblandningen af de båda
konstruktionerna objekt och infinitiv samt objekt och att-sats kunde
däremot vara på sin plats, om språket gåfve tillräckligt stöd åt en
dylik. Detta är dock ej förhållandet. Snarare skulle man behöfva
varna mot att vid interdico — hvilket lika litet som intercedo
hör till de vanligaste verba impediendi — använda annan
konjunktion än ne, men äfven detta hör till enskildheter, i hvilka man
icke bör fördjupa sig vid skolundervisningen. Att man förr i tiden
haft en annan åsikt, är sant — vi skulle vilja tillägga “ tyvärr “,
vid minnet af all den skada, ett dylikt ingående i språkliga peti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
