Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om de klassiska språkens och specielt grekiskans förhållande till den moderna bildningen [O.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Om de klassiska språkens förhållande till modern bildning.
ut på att ingifva lärjungen en stark känsla af att hvarje
handling har sitt värde blott därigenom, att bakom henne
står en personlighet, från hvilken hon utgår och till hvilken
hon vänder tillbaka. Detta är bildningens egentliga kärna.
I samma mån som denna är utvecklad, d. v. s. där hvarest
personligheten icke beherskas af yttre, inflytelser, är bildningen
stor, men där, hvarest den yttre inflytelsen beherskar
personligheten, förefinnes en brist på bildning, som visserligen kan
utvärtes öfverskylas af stora gåfvor, m. m., men det oaktadt
kan blifva undergräfvande för samfundsanden, bildningen och
utvecklingen i det hela och som, därest en naturlig
godmodighet och instinktmässig rättskänsla saknas, lätt sjunker ned
till råhet. Så är förhållandet med den bildning, som
uppbygges efter utilitarismens teorier. Dessa leda i praxis alltid
till egoism, och en individ, som är uppfostrad efter dem,
kommer icke att erkänna andra samfundsintressen än dem,
som med hans egna egoistiska intressen öfverensstämma.
Det är en nyare tids förtjänst att mera än förr fordra
åskådlighet i undervisningen. Men det har gått med denna
fordran som med hvarje ny tanke, som innehåller något sant
och riktigt, att ensidigheten har bemäktigat sig den och söker
att förfuska den. Målsmännen för den moderna riktningen
förbise så lätt, att människan icke blott skall uppfostras till
att anknyta sina begrepp och föreställningar till den yttre
värkligheten, utan att hon också skall lära sig att begagna
dessa begrepp och föreställningar till att tänka. Men allt
tänkande går mer eller mindre ut på abstraktion, emedan
det består i att gripa och begripa det allmänna i det enskilta.
Barnet skall lära att dbstrahera. Man må gifva realismen
äran att hafva påpekat en förefintlig brist på åskådlighet i
undervisningen, men själf är den utsatt för att teoretisera
sig bort från den andra lika så nödvändiga sidan af
uppfostran, tänkandet, d. v. s. abstraktionen.
Denna andra sidan af undervisningen är det, som skolan
förnämligast har sörjt för genom grammatiken. Många finnas,
som polemisera mot det torra grammatiserandet i Skolan, och
det kan också icke förnekas, att det ibland har varit
öfver-drifvet. Men det är dock ett i ögonen fallande och
visserligen icke tillfälligt förhållande, att just den traditionella
uppfostringsmetoden är den, som under folkens utveckling
har burit världen fram på civilisationens banor. Blott de
folk,. som ända från begynnelsen hade förmågan att skapa sig
en rikedom af lefvande, uttrycksfulla, grammatiska former,
blefvo civilisationens bärare. Blott den s. k. ariska folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
