Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Ludvig Lindroth, Vår tid och ungdomen [Fredrik Wetterlund] - W. M. Carlgren, Öfversikt af nya historien [G.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 Ludvig Lindroth, Vår tid och ungdomen.
egendomliga svagheten att — tro det med. Nu är tidsandan
färdig: den är själfklart pessimistisk, då alla desse små “seklets
intellektuelle chefer11 äro det. “Nutidens (intelligenta) ungdom är
ateistisk11 (Ola Hansson). Men, som Goethe sade, “tidsandan —
det är herrarnes egen anda". Och i själfva värket torde det vara
så lyckligt, att dylika skildringar af tidens ungdom i de vida
flesta fallen äro spegelbilder af författarens eget “intressanta
jag“, hvilka endast — döma honom själf och hans klick.
För ljust få vi dock ej se saken. En dikt, som icke prisar
blaserad skepsis eller nykter realism, Viktor Rydbergs “Dexippos",
förtäljer, hur Atenais ungdom en gång gick ut att slå barbaren.
Vi hafva barbaren midt ibland oss. Och i sista hand måste det
varda ungdomen själf som slår honom.
Fredrik Wetterlund.
Carlgren, W. M., Öfversikt af nya, historien 1.
Stockholm 1889. P. A. Norstedt & Söner.
Hr Carlgren anger i förordet såsom sitt arbetes syfte att
“tjäna de lärjungar i sjunde klassen, som hafva lust för historia,
särskildt dem, som önska förbereda sig till mogenhetsskrifning
öfver historiskt ämne“ och att äfven vara en hjälpreda åt den
“historiske undervisaren“. Att det i antydd mening finnes ett behof
att fylla, därom torde ej tankarna vara delade. Men lika många
lärare, lika många torde ock åsikterna vara, huru behofvet skall
afhjälpas. Emellertid är det af stort intresse att se, hur en så
erfaren och erkändt skicklig lärare som hr Carlgren tager, så att
säga, sina lektioner, och att genomgå hr G:s bok torde åt den
“historiske undervisaren“ kanske skänka lika stor pedagogisk vinst
och helt säkert större nöje än det föreskrifna profåret.
Lätt och tilltalande skrifvet, ibland med en fläkt af friskhet,
ja hvarför icke af hänförelse, se t. ex. skildringen af reformationen
s. 53 56 — är arbetet väl värdt, att man gör dess bekantskap,
och vi hälsa dess framträdande med gladt tillrop om snar
fortsättning och fullbordan.
Hvad vi ofvan skrifvit, borde förhindra oss att ytterligare fälla
några omdömen om innehållet eller framställa andra åsikter, så
mycket mer som värket icke föreligger afslutadt. — Men det är
ju recensentens plikt att yttra sig.
Hr C. bryter med gammal sedvänja och inför en från Pallins
läroböcker afvikande period-indelning, i det han utsträcker nya
tidens första skede, det “religionspolitiska“, till ungefär 1700(15)
med en underdelning vid 1648 i ett habsburgskt och ett franskt
skifte. Härom är egentligen ingenting att säga, förr än arbetet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
