Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - I Läseboksfrågan [Johannes Almén]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I läseboksfrågan.
325
synes oss dock i hög grad oriktigt, att man i särskilda biografier
— låt vara enminiature — lämnar honom “underrättelser"
om några tiotal poeter och romanförfattare, som ega en helt ringa
betydelse — författare hvilka omnämnas, därför att de skrifvit
t. ex. ”Hönsgummans visa”, ”En suputs försvar”, ”Gyltas grotta”,
“Vesterlånggatans engel" o. d. — men däremot med tystnad
förbigår eller en passant omnämner vetenskapsmän af första
ordningen, hvilka genom epokgörande forskningar och de
värdefullaste skrifter gjort sig ett berömdt namn. Se där emellertid
hvart hon leder, denna begränsade uppfattning af ordet litteratur!
Till stöd för vår tolkning af skolstadgans “litteratur" vilja
vi äfven påminna om, att t. ex. P. Wieselgrens: “ Sveriges sköna
litteratur" är “en öfverblick af ej blott den vittra, utan äfven af
litteraturen i sin helhet“; C. J. Lénströms: “Sveriges
litteratur-och konsthistoria’ behandlar ej blott den vittra utan äfven den
vetenskapliga; V. Vasenius hänför till nationallitteraturen äfven
vetenskapliga arbeten, ifall de äro “iklädda en sådan form, att de
förstås af hvarje bildad, och behandla ämnen af allmänt intresse”;
K. Warburg räknar till nationallitteraturen äfven ”sådan vetenskaplig,
religiös och politisk litteratur, som genom allmänfattligt och vittert
framställningssätt är tillgänglig för den bildade allmänheten inom
vårt språkområde’, samt tillägger, att “nationallitteraturen allt mer
och mer sträfvar efter att till egna sig delar af facklitteraturen*.
Om vitterhetens förhållande till vetenskapen yttrar Atterbom:
“Vitterheten kan med vetenskapen sammanträffa så innerligt, att
de båda oskiljaktigt förena sig. Vetenskapens innehåll antager da sjelf
en vitter skepnad. Möjligheten häraf är klar och verkligheten genom
talrika exempel ådagalagd.’
Vetenskapen är visserligen kosmopolit, men hvad därjämte
dess nationella betydelse angår, lyssnom till följande ord af en
annan lika kompetent som opartisk domare— B. E. Malmström:
“Vetenskapen, höjden och blomman af all kultur, det renaste
uttrycket af andens verksamhet utvisar i sina resultat säkrast, icke
allenast den bildningsgrad, hvarpå en nation i en gifven tidpunkt befinner
sig, utan äfven den riktning, i hvilken dess andliga krafter i allmänhet
äro mest benägna att utveckla sig. Att på detta sätt följa den
nationella intelligensens fortgång skulle således erbjuda särdeles intressanta
utsigter öfver folkets både forntid och framtid, dess lynne och dess
krafter, och de förhoppningar, som derpå kunna byggas. Vetenskapen står
icke fri för sig, utan i ett nödvändigt och nära sammanhang med
nationens politiska och ekonomiska inrättningar, dess ärfda seder och
föreställningar, dess religion och sedlighet och är, med ett ord, högsta
yttringen af hela dess samhälleliga lif.“
Ingen må emellertid tro, att vi tillhöra dem, som vilja drifva
den satsen, att de exakta vetenskapernas resultat äro den enda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
