Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Striden om undervisningsfriheten i Frankrike [Teofron Säve] II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
Striden om undervisningsfriheten i Frankrike.
rådde inom andra områden, äfven borde få råda inom
undervisningen, allra hälst som den var garanterad i kartan, och
att sålunda enskilda skulle tillåtas upprätta sådana, utom
universitetets kontroll stående, skolor, dit katolska fäder kunde
skicka sina barn — icke för att uppfostras till fritänkare
såsom i universitetets skolor utan till rättrogna medlemmar
af den kyrka, som ännu omfattade det långt öfvervägande
antalet af franska medborgare.
Biskoparne stödde också sina yrkanden på de fria
grundsatser, som genomgingo det moderna franska samhället; de
framträdde alltså, förklarade de, icke såsom prester utan
såsom medborgare för att såsom medborgare fordra hvad
man vägrade dem såsom prester. De afvisade hvarje tanke
på en legitimistisk restauration, och de erkände utan vilkor
det nya samhället med alla dess friheter, men de yrkade
äfven på rätt för sig att begagna sig af samma friheter, då
det gälde att värna den katolska religionen.
Universitetet uraktlät ej att söka försvara sitt monopol
och tillbakaslå de häftiga anfallen. I pärskammaren fördes
dess talan med värme och kraft af Cousin, i deputerade
kammaren af bland andra de bekante statsmannen Thiers och
Dupin. Vännerna af undervisningsfriheten hade framhållit
familjens rätt i förhållande till staten; Cousin framhöll åter,
att statens rätt stode öfver familjens, att familjefadern
visser-listen hade en stor makt i sitt hem, där han vore på en gång
lagstiftare, prest och uppfostrare, men att det i skolan vore
slut med hans makt, ty skolan var afsedd för alla, och här
inträdde den offentliga rätten i stället för familjerätten. De
mera moderate af statsmännen såsom Guizot och Rossi —
samme Rossi, som sedan såsom påflig minister i Rom blef
mördad 1848 — erkände rättmätigheten af fria skolor, men
de framhöllo på samma gång statens rätt och plikt att
uppställa de garantier, under hvilka undervisningsfriheten borde
medgifvas. Men det var just dessa garantier, hvilka
naturligen skulle bestå i rätt för staten, d. v s. universitetet, att
inspektera privatlärovärken och pröfva privatlärarnes
kompetens, som de klerikale och katolske lekmännen framförallt
ville förebygga.
I kamrarne fortgick striden med oförminskad lifiighet år
efter år, och med samma lifiighet fortgick den utom kamrarne
i litteraturen, pressen och — föreläsningssalarne. I första
ledet af universitetets egna lärjungar stodo utom Cousin de
bekanta historikerna Michelet och Quinet, båda anstälda som
professorer vid Collège de France. Under det att en Dupan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
