Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - S. Carlsson: Om det latinska gerundivum och gerundium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det latinska gerundivum och gerundium.
357
actio instans, futura eller ännu bättre actio gerenda, icke actio
durans.
Detta är också erkändt, för så vidt frågan är om
gerundiv-participiets användning i conj. periphr., dess predikativa bruk i
nom. och ack. vid verba skicka etc. samt i det hela taget i
gerun-divkonstruktionen i dat. och ack. Det är vid
gerundialkonstruk-tionen som man ansett sig nödsakad att antaga en ursprunglig
presentisk betydelse, för att ur denna härleda den futurella. Men
redan principielt måste det förnekas, att ett adjektiv eller
parti-cipium skulle såsom predikativ få en betydelse, hvilken det som
attribut icke eger. Vore obsidendus ett presensparticipium
liksom noÄiOQxov/xevog, så kunde det i förbindelsen med est icke
betyda något annat än ett förstärkt obsidetur, ett obsessus tenetur.
Och framför allt visar en närmare granskning af de
konstruktioner, som skulle bevisa gerundivparticipiets presensbetydelse,
att det äfven här blir nödvändigt, såvidt man vill förstå
gerun-dialkonstruktionen till sin bildning och betydelse, att fasthålla
betydelsen af en handling som bör, skall utföras (»die zu
ver-wirklichende Thätigkeit»). Återgifva vi det participiala uttrycket
ad bellum gerendum med en infinitivsats »för att föra kriget»,
eller med en substantivisk vändning »till krigets • förande» eller
slutligen med en finalsats »på det att kriget må föras», så är för
oss verbalhandlingen det väsentliga begreppet, för hvilket det af
handlingen berörda objektets begrepp träder tillbaka. Men i
det latinska uttrycket är det föremålet själft, som är det
väsentliga, som träder in i satsens rektion, under det participiet
pre-dikativt underordnadt hänföres till detsamma. Och dess
tidsförhållande visar sig vid denna uppfattning tydligare vara sådant,
att handlingen uttryckes såsom den där bör, måste (skall)
förverkligas i afseende på det gifna objektet. Den finita form, som
närmast motsvarar gerundivparticipiet, är icke praes. indic., utan
praes. conj. (impf. conj.) och det därifrån utgångna futurum.
Ett pacis petendae causa är i finit form pacis causa, quae eller
ut petatur (peteretur). — Denna finala ( = futurella) betydelse
framträder hos gerundivet tydligast i dat. och ack., men den
framträder ock tydligt nog såväl vid abl., hvarom mera längre
fram, som vid gen. Af gen. gerundivi har man just en
användning, åt hvilken man gifvit namnet final gerundiv. I satser
sådana som multa populus paravit tuendae libertatis et firmandae
concordiae (Tac. Ann. III. 27), där genetiven troligen bör
uppfattas såsom beroende af det styrande verbets verbalbegrepp, är
det participiet som ger uttrycket dess finala innebörd. Exemplet
torde, om man vill sätta finit form i stället för participiet, kunna
omskrifvas med populus multos fecit apparatus libertatis, quae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
