Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - S. Carlsson: Om det latinska gerundivum och gerundium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
Om det latinska gerundivum och gerundium.
(ut) tueretur (pass.), et concordiae, quae firmaretur. Gäller detta
om gerundivkonstruktionen, sä gäller det äfven om gerundium.
Liksom legendum est förhåller sig till liber legendus est, så ock
studium legendi till studium libri legendi, och då legendum est
såsom modus impersonalis är ungefär lika med lectio instituenda
est, så är studium legendi lika med studium lectionis instituendae.
Och då detta, som ofvan är visadt, är lika med studium
lectionis, ut instituatur, så kan studium legendi närmast omskrifvas
med studium eius (neutr.) ut legatur, »begär därefter att läsning
må ske». Så torde Cic. Lael 5, 19 viri boni sequuntur
na-turam, optimam bene vivendi ducem motsvara den svenska
öfversättningen »ledarinnan därtill att man må lefva väl», och Cic.
Brut. 78, 272 nullum lempus illi umquam vacabat aut a
scri-bendo aut a cogitando ställas lika med numquam vacabat ab
eo ut (= quin) aut scriberet aut cogitaret.
Det kan dock ej nekas, att den futurella eller finala
betydelsen synes i viss mån försvagad, då det gäller abl. gerundii
eller gerundivi, och man har också totalt förnekat densamma
redan därför, att den skulle strida mot ablativens natur såsom
hvarifrån-kasus eller orsaks-kasus. Det är dock icke från någon
af dessa bland de många i den lat. ablativen förenade funktioner
man har att utgå. Liksom man vid ablativus absolutus måste
fasthålla ablativens karakter af modalkasus, »de beledsagande
omständigheternas kasus», så ock vid abl. ger. Den är nämligen
i detta fall en rent adverbiell kasus, som tjenar att bestämma
verbets handling till art och sätt i ordets vidsträcktaste
bemärkelse, äfven om i enstaka fall andra sidor af ablativens väsen,
såsom den komparativa Cic. Off. I. 15. 47 eller den kausala
Liv. VI. 14. n, framträda1). I allmänhet står abl. ger. i
sådana tankeförbindelser, för hvilka såsom ett finit uttryck en
modalfinal bisats i konjunktiv (eo ut, äfven ne, quominus, quin)
tjenar.
Men äfven om den skillnad i tempusbetydelse; som
ursprungligen förefanns mellan part, praes. och abl. ger., hos de
egentlige klassici ännu tydligen låter sig förnimma, så var det
dock ej underligt, om den nära förbindelsen mellan dessa båda
former äfven utöfvade en förändrande inverkan på
gerundiv-participiets tempusbetydelse, så att i folkspråket och sedan äfven
i litteraturspråket denna betydelse sammanföll med det
presen-tiska participiets. Och från ännu ett annat håll har
åstadkommits en förskjutning af betydelsen, i en speciell användning af
gerundiet, hvilken, fastän sällsynt och endast med viss tvekan
I) Den finalmodala betydelsen är dock äfven här tydlig nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
