Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - S. Carlsson: Om det latinska gerundivum och gerundium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det latinska gerundivum och gerundiutn.
359
försökt af någre latinske författare, dock i hög grad bidragit att
hos nyare grammatici framkalla en oriktig uppfattning af
gerun-divparticipiets natur. Det är det bruk, som latinske grammatici
och filosofer, hvilka behöfde ett uttryck för det enkla
verbalbegreppet, ett uttryck, som latinet i de obl. kasus saknade (i
viss mån äfven i nom.), då det ej som grekiskan kunde genom
artikel substantivera infinitiven, gjorde af gerundiet. Så vågade
Varro uttryck sådana som lustrum nominatum est a luendo och
Cicero ductum est verbum (confidens) a confidendo. Men
uttryckssättet var dock konstladt och endast af det trängande
be-hofvet framkalladt, hvarför också grammatici och filosofer i
känslan däraf sökte genom mer eller mindre tunga omskrifningar
undvika detsamma1).
Så eger man då ingen rätt att frånkänna gerundivparticipiet
i någon af dess användningar betydelsen af actio futura, actio
gerenda2). Endast genom att fasthålla denna dess futurella
tempuskarakter, liksom endast genom att fasthålla dess passiva
genuskarakter, kan man bringa alla de olika slagen af dess
användning under en synpunkt, härleda dem från en och samma
språkliga typ. Den opersonliga coniugatio periphrastica och
ge-rundialkonstruktionen måste uppfattas såsom absoluta former af
den personliga coniugatio periphrastica och af
gerundivkonstruk-tionen.
De resultat, till hvilka författaren kommit, hafva vunnits
endast genom noggrann undersökning af det latinska språkbruket
i ifrågavarande fall samt genom jämförelse med andra i viss
mån likartade, språkliga företeelser inom den latinska syntaxen.
Denna väg, som vid syntaktiska undersökningar alltid är den
hufvudsakliga, har i detta fall måst blifva den enda, då den
etymologiska forskningen ännu icke synes hafva kommit till
något tillfredsställande resultat angående participialsuffixets
uppkomst och ursprungliga betydelse. Om de många
förklaringsförsök, som med den jämförande språkforskningens tillhjälp
gjorts af Pott, Corssen, Brugmann, Thurneysen och många
andra, fäller förf, efter en omsiktsfull granskning af desamma
det omdömet, att de, som mäst taga hänsyn till den i
gerundivparticipiet inneboende betydelsen af actio gerenda, minst
tillfredsställa den latinska ljudlärans fordringar, under det att de,
l) Så t. ex genom att efter grekiskt föredöme medelst grekisk artikel
substantivera infinitiven. I stället för vox legendi använde de oftast verbum
quod est legere, vox lego etc
2) Däraf följer också, att de lat. grammatikernas benämning
partici-pium futuri passivi och icke de nyares part, praes. pass, är den riktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
