Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturanmälan. 52
-ka, -ma; -tig, -lig, -ig m. fl., kan jag icke gilla, ty metriskt
afsevärd bistyrka hafva de förvisso icke. Ett annat metriskt
värde har t. ex. »dygdig» icke än »dygden». De skilja sig
väsentligen blott till tonläget, om hvilket förf. själf längre fram
i häftet öfvertygande uppvisar, att det icke har någon som helst
metrisk användning.
I kap. III utvecklas mångtydigheten af termen accent,
hvilken baron von Kræmer vill ha utbytt mot termerna styrka
(= exspiratorisk accent, »fortis») och läge ( = musikalisk accent).
Af styrkan särskiljas tre grader, hufvudstyrka) bistyrka och
svaghet, af läget tre slag, högt läge, lågt läge och icke
utmärkande läge. Dessa termer synas i det hela ändamålsenliga.
Paragrafen om orsaken till bistyrka (sid. 86 ff.) är af intresse.
Den följande redogörelsen för stafvelsernas tonlägen är riktig,
men innehåller näppeligen något nytt. Som redan antydt,
uppvisar förf. här (sid. 97 ff.), att stafvelsers olika läge icke har
någon betydelse för versifikationen.
I början af samma kapitel (sid. 31) framhåller baron von
Kræmer genom citat, att den grekiska accenten utgjordes af
tonläge. I fråga om latinets accent låter däremot förf. förleda
sig af det bekanta yttrandet hos Servius och en annan
grammatiker, (accentus in ea syllaba est, quæ pius sonat), mot
hvilket alla öfriga vittnesbörd strida, att antaga som otvifvelaktigt,
att den latinska accentstafvelsen hade ej blott »utmärkande höjd»,
utan äfven »utmärkande styrka». Strax efter (sid. 34) modifieras
dock yttrandet därhän, att det är troligt att accentstafvelserna
hade något mera styrka.
I själfva verket åtföljdes lika litet i latinet som i grekiskan
och svenskan högtonen af (metrisk) styrka. Därför hade
högtonen (accenten) lika litet i de antika språken som i vårt någon
betydelse-för versifikationen Säkerligen uttalade romarne sitt
språk på samma sätt i prosa som i vers, de långa stafvelserna
som långa (hvad vi också kalla starka), de accentuerade med
högton. Hvad Servius’ yttrande vidkommer, torde det bero
därpå, att latinet vid hans tid redan börjat förändra sina
kvantitetsförhållanden, så att de högtoniga stafvelserna, i regeln
stamstaf-velserna, uttalades som långa, ändelserna som korta. På grund
af ett sådant prosauttal, hvilket just är det, som vi nu använda,
då vi läsa latinsk prosa, skref man sedan verser sådana som
Dies iræ, dies illa
solvet sæclum in fa villa.
De båda sista kapitlen handla om bokstäfvers (d. v. s.
bokstafsljuds) och stafvelsers kvantitet. De säkra resultat, förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
