- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Trettiofemte årgången. 1899 /
398

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

398 Om trestafviga ords användning i vers.

Såsom skäl angifves, att om man i versrads
ingång anbringar ett ord med sådan accentställning som

B

t. ex. svartsjukan, oaktadt versens schema, strängt

H

taget, fordrar ett ord med sådan accentställning som
b

t. ex. förfäran, så "stöter detta mindre" emedan i

H

versradens ingång "versradens rytm ej ännu hunnit
stadga sig".

Den förefaller mig underlig, denna föreställning
om att versrytmen i ett fortgående poem skulle efter
hvarje versrads slut, så att säga, förlora balansen,
och behöfva en eller annan takts förlopp af den
följande versraden, innan den åter "hunnit stadga sig"
— ett slags intermittent raggling!

För min del vore jag snarare benägen att citera
det tyska ordspråket:

»Gut angefangen ist halbes gelungen»,
och däraf draga den slutsats, att just versens ingång
är den viktigaste för dess lyckliga fortgång.

Emellertid förekommer sådan taktslagsförflyttning
i vår litteratur något om ock ej mycket oftare i
versrads ingång än i dess fortgång.

Det kan ju alltså hända, att dock en viss sanning
ligger i sagda, det unga poetiska lägrets yrkande,
att trestafviga af 2:dra gruppen i tvåstafstaktig vers
helst böra anbringas i versradens ingång.

Man har velat jämföra sådan förflyttning med
den taktslagsförflyttning, som i musiken benämnes
synkop, som består däruti, att taktslaget på en takts
första not (som borde vara taktens starka taktdel)
flyttas bakåt till den föregående taktens sista not (borde
vara denna takts svaga taktdel) t. ex.

De flesta jämförelser äro dock födda halta och så
äfven denna, emedan, såsom synes af musikexemplet
de båda noterna "bindas" och således höras blott
såsom en ton, under det att om, som sagdt, högbar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:40:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1899/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free