- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Trettiofemte årgången. 1899 /
405

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Regnér.

408

Jag har kallat detta misstag "ödesdigert", därför
att det, kort därefter hallstämplades i "Svensk
Språklära, utgifven af Svenska Akademien, Stockholm 1836."
Jfr därstädes sidd. 394 och 398.

Uti sin nu under utgifvande varande »Ordbok» har
Akademien rättat delta sitt fordna misstag och erkänner
underordnad styrkas tillvaro äfven hos enkel-ord, t. ex. Adla, aHla2.
Ordbok, sid. 60. Jfr äfven Ordboken sid. XXVIII, 3:dje
stycket; »med 2 sådant tryck som på senare stafvelsen i ande-n
(bestämd form af ande).»

Stor skada, var äfven, att Regnér, som stundom
så riktigt insåg skillnaden mellan accent och
kvantitet, t. ex. sid 10, i samma afhandling

— — — »ljudvigten (accentus) som vid uttalet förstärker,
drygheten (qvantitas) som förkortar eller förlänger en stafvelses
ton — — — —»

likväl finner sig föranlåten att bibehålla de
kvantitativa benämningarna samt de därtill hörande
tecknen.— Han säger därom (XV, sid. 21):

»En vers, såsom hvart och et annat rhytmiskt stycke, har
sina afmätta takter, .på Latin kallade Pedes (fötter), som utgöra
dess beståndsdelar. Desse åter, som på Svenska tjenligare
kallas Versmått, bestå af stafvelser, hvilka, efter de Gamles metrik,
böra betraktas som långa eller korta, efter vår som ljudande
eller ljudlöse.»

Så långt rätt, men här börjar den honom själf
förvillande advokatyren.

»Men som hvar och en af de förre, antingen af naturen
är lång eller medelst accenten, i vers gör samma verkan; och
en ej obetydlig del af de sednare äro korte utan position: så
har jag, vid versmåttens reglerande, funnit skäl at behålla den
gamla benämningen. Jag kallar och betecknar således lång (—)
den stafvelse, som har accent, och kort den, som är utan
eller förlorat densamma.»

Hvilken verklig otur var det ej, att han ej då
kastade dessa förvillande benämningar och tecken öfver
bord! Det är detta själf bedrägeri, att stafvelse, som
har accent, "gör samma verkan" som stafvelse, "som
är af naturen lång", hvilket allt sedan dess och till
den dag, som i dag är, gjort och gör ali oreda i svensk
verslära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:40:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1899/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free