Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81 Runebergs språkbruk.
’211) är en enstaka konstruktion. »Det känner ändå efter
karlens krafter» (E I: 140) är en gammal fras, finnes under
»känna» hos Sahlstedt; »vägkostsäcken förbidde att fyllas»
(S II: 4) är exempel på en nog så vanlig företeelse:
konstruktion med subjekt som för tanken ej är det rätta till
predikatet, enär detta kräfver ett personligt. En dylik
mening är: »målet tog uppskof» Nya pressen 21/x 1900.
»Dessa band som jag vet visst att dig besvära» (E II: 143)
är en finländsk konstruktion, påpekad hos Tavaststjerna (T
205!) »detta är dock för groft, för att man ju bort inse
och rätta det» (E I: 301), hsva: för att man inte skulle
insett öch rättat det». «Gubbe stackare/» (E II: 3) heter
hsvt antingen: gubben stackare! eller: stackars gubbe!
Metertvång har nog orsakat adverb istf. adjektiv i raden:
Uppå ett ändlöst bete vandra
otaligt, silfverhvita får: (S I: 139).
»Emellertid med mörker i sin blick
och med baretten djupt uppå sin panna» (E I: 12)
. åstadkommer genom sin sammanträndghet en sorts katakres.
»Af väpling, som vid stranden
den skönsta fanns» (S I: 9)
är en alldeles för hård ordställning. »Pulsen klappar sval»
{S I: 3) väcker också betänkligheter, »Denna flicka krossar
klöf vern där på ängen» (S I: 94) är kanske ett något för
kraftigt uttryck; otydligt är »det tvång jag bebor» (S I: 20)
: som kanske bör läsas:, hvari jag bor; berga tegen (S I: 76)
• är en fras som nog är sämre än : berga grödan. leke riktigt
väl valda äro uttrycken: drifvan deras kronor grusat (S I:
62), löser hon svärdet opp (S I: 310) istf. löser opp gehänget.
»Sakta rasslar nyckelhålet» (S I: 22) inger tvifvel, ty
vanligen är det väl nyckeln som rasslar. Inte häller förstår
jag meningen i: »skall gå på tå, som om han gick med
F krycka» (S II: 216).
I anslutning till de sista uttrycken, som ju gälla s. k.
bilder, vill jag äfven nämna att i motsats mot hvad som
påståtts är Runeberg ytterligt rik på bilder, men däremot
sparsam på liknelser. Kanske har en förvexling af dessa
f begrepp orsakat den nämnda missuppfattningen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
