Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smärre bidrag till belysande af språkbruket i modern franska. 195-
Åfven i den senare leden kan i sådana fall pius . . . bon
inträda i st. f. meilleur: plus il vieillit, plus il est bon (Coppée).
Bland de oregelb. verben upptar S. flere ovanliga
former. Skadar naturligtvis icke att anteckna sådana
arkaismer som vous ouïtes, il se deult o. s. v.-; må man blott icke
fordra, att moderna grammatikor — t. o. m. utförliga sådana —
skola upptaga hvad en och annan antikiseraiide författare
— äfven om han har så mycken talang som Anatole France
— behagar, jag hade så när sagt, snobba med. I ytterligt
få fall torde dylika former ha någon utsibt att vinna
burskap i språket igen ; de förbli observanda, non imitanda. —
Det ur Hugo’s Notre Dame citerade absolut är tryckfel; i
min upplaga af arbetet (Hachette 1876 sid. 221) står absolu.
»Vissa grammatici tyckas förmena, att formerna je bousr
tu bous aldrig förekomma, hvarför de sätta dem inom
parentes. De äro ytterst sällsynta men anträffas dock». För
min del undrar jag, om man med så god hemul för dessa
former som Dumas père (ex. hos Stenhagen) och Augier
(Théâtre I, 336) behöfver genera sig för att använda dem..
Att de icke ofta påträffas, beror därpå, att ett så starkt
uttryck som je bous de rager d’impatience mycket sällan
kommer i fråga.
Samlingen af former af conquérir är intressant. Lektor
S. anser det ej lätt att säga, huru grammatici kommit till
den slutsatsen, att verbet skulle vara defekt. Jag anser den
frågan lätt att besvara: det är först på senare tider, som de
förut »felande» formerna ha börjat användas. Stödd på
iakttagelser, likårtade med dem S. gjort, har jag i sista
upplagan af Gullberg-Edströms skolgrammatik vågat upptaga
verbet som fullständigt; jag tror dock, att man fortfarande
bör vara försiktig i användningen af participformen
conquérant.
Såsom mindre riktig anser S. konjunktivformen
veuil-lieZy och så bör den väl tillsvidare anses. Det är emellertid
lätt begripligt, att formen tenderar till att uppstå genom
inflytande dels från singularen, dels från den vanliga
impera-tiviska pluralen, och det är mycket möjligt, att den
kommer att vinna terräng. — Då S. säger, att »grammatici, eget
nog, icke vilja veta af formen ne m’en veuillez pas»,tor de han
ha godheten undantaga åtminstone Gullberg-Edström och
möjligen andra. Formuleringen i vår grammatik: »I
filosofisk stil samt i talesättet en vouloir à qn . . . förekomma
äfven (MärkO imperativformerna veux, voulons, voulez^ är i
hvarje ord beräknad. Lektor S. anser, att man i allmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
