Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179 Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
jag måste lefva utan dig.» Det sade samma kvinna, som
nyss förut koketterade för Antonii dödsfiende och besegrare.
Var det själf bedrägeri, eller ville hon t. o. m. i Hades’
dystra boning dupera älskarens skugga?
Kleopatras och i synnerhet Antonii lefnad var i hög
grad romantisk. Hela den tiden var romantisk. Man skref
inga romaner, men man lefde dem. Man läste inga
romaner, man hörda dem. Man behöfde icke fantasiens
blodlösa gestalter, då man rundt omkring sig hade personer,
hvilkas lif varit en kedja af mer eller mindre spännande
äfventyr. Hvarje hemvändande veteran var en ambulatorisk
loman, som gärna berättade, hvad han upplefvat under sina
fälttåg i tre världsdelar för en lyssnande flock af åhörare,
hvilka slagit sig ned i skuggan af pinie och kastanj under
mörkblå himmel i närheten af någon porlande bäck eller
källa för att festligt bekransade vid vinbägaren njuta det dolce
far niente, som redan den tidens italienare tyckte så mycket om.
Tillät sig berättaren ibland några skepparhistorier, så voro
dessa säkerligen icke mera afvikande < från sanningen, än
hvad som ofta är fallet i våra historiska dramer och
romaner, hvilka helt naturligt ofta och gärna sysslat med
Antonius och Kleopatra. Men då historiens Kleopatra icke
passade för deras syften, hafva de betydligt idealiserat henne.
Hit hör i första rummet Shakesperes storslagna drama,
livilket på Europas skådebanor framlockat otaliga
kvinnotårar. Kleopatra blir där typen för en troget, hängifvet och
oegennyttigt älskande kvinna. Men den historiska
Kleopatra var näppeligen sådan. När hon svor sina kärlekseder,
svor hon som forntiden Strepsiades vid de gudar, som hon
förnekade. Hon tänkte antagligen som skalden Catullus:
Hvad en kvinna än må till trånsjuk älskare säga,
Ät som skrifvet i vind, skrifvet i rinnande flod.
Hon tänkte som Ovidius, att » Venus 1er, när hon hör
älskande svära falskt.» Kärleksgudinnan anser dylika
meneder blott som ett lyckadt skämt. Hvarje försök att
förhöja Kleopatra på sanningens bekostnad innebär tillika en
förolämpning mot en annan kvinna, Antonii lagliga hustru,
den ädla och själf uppoffrande Octavia, hvilken under en
moraliskt förslappad tidsålder gifver ett glänsande exempel
på en kärlek, som »fördrager allting, tror allting, hoppas
allt, tål allt». Men hon nämnes icke i romantiserad
framställningar annat än i förbigående som en tråkig personnage,
hvilken stod i vägen för två älskandes lycka. Det är
dygdens lott i romaner som i lifvet att förefalla människan tråkig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
