Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
Antonius hade i sitt testamente, skrifvet många år
förehans död, förordnat, att hvarhelst han komme att aflida,
hans stoft skulle föras till Alexandria, samt uttalat den
önskan, att det skulle få sitt sista hvilorum vid sidan af
Kleopatras. Octavianus respekterade bådas önskan och lät
begrafva dem tillsammans med kunglig prakt.
»Ej någon grift på jorden famna skall
Ett par så ryktbart. Hela hären må
I krigisk ståt vid deras likbår stå.
Sen tåga vi till Rom. Gå, Dolabella
Att denna sorgefest i ordning ställa!»
(Octaviani yttrande hos Shakespere.)
Antonii försvinnande från den politiska skådeplatsen
bildar en af världshistoriens förnämsta epoker. Makten öfver
hela den civiliserade mänskligheten var nu samlad i en enda
hand. Om någonsin tiden synts vara fullbordad för
förverkligandet af den gamla drömmen om en evig världsfred, så
var det då. Också inträdde ^n ovanligt lång fredsæra, och
med den följde en materiel utveckling, hvartill endast det
nyss förflutna århundradet sett ett motstycke. Nya tegar
odlades, nya städer anlades, och de förutvarande fördubblade
sin folkmängd. Handel och industri blomstrade.
Mång-millionärer uppstodo jämförliga med Amerikas i våra dagar.
Fordringarna på lifvets bekvämligheter voro hos alla
folkklasser mycket större än fordom och kunde mycket lättare
tillfredsställas. Anser man lifvets lycka bestå i yttre
förmåner, så har man visserligen skäl att prisa den tid, som
skapades genom Antonii bortgång, såsom enastående lycklig.
Men medaljen hade äfven sin baksida. Aldrig har dansen
kring den gyllene kalfven varit vildare än då. Under
kampen för det materiella förvärfvet skymdes blicken för högre
lefnadsmål. Människorna blefvo penningproducerande
arbets-slafvar och däremellan nöjesslafvar. Hvar och en sökte
skaffa sig så många förmåner och bekvämligheter, han kunde,
i den enda tillvaro, på hvilken han trodde. Det var en
själfvisk och kärlekslös tid, såsom materialistiskt anlagda
tidsåldrar gärna blifva. Själen frös under den yttre
glansen. Och hvad sedligheten beträffar, var den sådan, att det
hela till slut liknade ett stinkande träsk, från hvilket ädlare
andar med afsky vände sig bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
