Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
E. SCHWARTZ.
Karakteristisk för den klassiska perioden var bl. a. dess
tragedi, mot hvars strängt reglerade byggnad, såsom ofvan
påpekats, i vissa kretsar en oppositionell rörelse fortgick
alltifrån Lamottes dagar. Den främsta rangen bland de
århundradets tragöder, som voro merå trogna den klassiska
tragediens traditioner, tillkom utan tvifvel Voltaire, om ock
tragedien icke var hans egentliga fält. Men icke ens han var
dessa traditioner fullt trogen. Sedan han under vistelsen i
England (1726—29) gjort bekantskap med det SJiakspereska
dramat, röjer sig i hans dramatiska diktning inflytande från
detta håll. Han utvidgar sfären för ämnen och motiv,
han inför kollektiva personer, det underbara. Han
behandlar icke blott hedern och kärleken; äfven föräldrakärlek,
religiös känsla och andra motiv intaga en liknande plats i
hans tragedier. Skådeplatsen är icke alltid förlagd till det
gamla Grekland eller Rom; hans drama spelar äfven i
Palestina, Amerika, Sicilien och Kina. Voltaire behandlar också
ett nationellt ämne (Adelaide du Guesclin 1734). 1
sistnämnda afseende är han således icke främmande för den
nationella riktning, som senare representeras af Belloys
historiska dramer. Utan inflytande på dramats inre byggnad
äro dessa afvikelser ju icke, om ock Voltaire i det hela
söker bevara det klassiska dramats form. Det, som mest
skiljer hans tragedi från den klassiska, är dock den
tendentiösa karaktär, som den har gemensamt med flera andra
af tidens dramatiska alster, såsom Diderots bland andra.
Den är ett medel för utbredande af hans upplysningsidéer.
Sorgespelet hade nu, som Levertin säger, i Frankrike lefvat
ut sin guldålder, den rena skönhetens och de stora
allmänmänskliga intressenas guldålder.
Dragningen till Shakespere blef snart nog starkare än
Voltaire önskade. Redan 1745—49 utkommo de Laplace
öfversättningar och bearbetningar af åtskilliga Shakesperes
tragedier och komedier. Därpå följde Letourneurs
Shake-speresöfversättningar af liknande art, hvilka väckte Voltaires
indignation, och Hamlets och Romeos framförande på den
franska scenen genom Ducis, hvilket afpressade den gamle
Voltaire en djup suck: »Je vais mourir en laissant la France
barbare».
Vända vi oss till den andra dramatiska diktformen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
