Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolans ställning till den föreslagna
rättstafningsreformen.
Af F. W. Lindvall.
Man torde näppeligen göra sig skyldig till någon öfverdrift,
oin man säger, att den svenska rättstafningsfrågan sysselsatt
våra vetenskapsmän i öfver två hundra år. En blick i Hernlunds
förträffliga skrift : »Förslag och åtgärder till svenska skrifspråkets
reglerande 1691—1739 jämte inledande öfversikt af svenska
språkets ställning under den föregående tiden» är tillräcklig att visa
detta. Hvilken tiderymd ligger icke mellan Samuel Columbus’
»En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt»
(omkring 1678) och Lundells »Rättstavning igen» (1904)! Det vore
ju orätt att säga, att ingenting vunnits genom de lärdes strider och
myndigheters mer eller mindre välbetänkta beslut. Men det är
tröstlöst att se den snigelgång, med hvilken hela frågan släpat sig
framåt. Huru många »obetenckta Skriffter» hafva icke klubbats
ner med lika många »oförgrijpelige Tanckar och Skählige
anmärck-ningar», som förklarat ett föreslaget rationellare stafsätt för »en
sådan Cacographia, att man intet wiste, om det war Swenska eller
Rothwelska!» Och ändock lyckades ur alla dessa lärdes tankar,
förslag och motförslag vid det 19:e århundradets gryning
kristalliseras fram en slags lag, hvars kodex blef Leopolds »Afhandling
om svenska stafsättet» af år 1801, i stort sedt angifvande en
ståndpunkt, som det nu lefvande släktet ännu intager.
Den långa fejdens synliga resultat var väl ej så synnerligen
stort, åtminstone icke på långt när hvad det kunnat och bort blifva.
Men under stridens gång hade synpunkterna klarnat och
principerna börjat taga form. I motsats mot en Columbus, en Hof, en
Rosén formulerades stafningens egentliga realprincip af Sahlstedt,
Botin, Bergklint och andra så, att »bruket är den högsta lagen».
Bergklint skymtar t. o. m. något, som ingen före honom riktigt
kunnat precisera, nämligen en dunkel förnimmelse af den
pedagogiska princip, som han formulerar så här: »Wi skrifwe för samma
orsaks skull, som wi tale, nemligen at man af orden må med
möjligaste lätthet och tydlighet fatta vår mening: detta är hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
