Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
F. W. LINDVALL.
grundsatsen, och till följe häraf är alt det Rättast, som bäst
bidrager till detta ändamål. Allt hvad som däremot wåller hinder,
måste då wara mindre rätt om icke orätt». Tyvärr fasthåller han
icke denna synpunkt utan sätter i den praktiska tillämpningen
dels »ursprunget», dels »analogien» och först och sist »bruket»
såsom högsta norm för rättskrifningen, hvilket han försvarar
därmed, att »där inga andra och drifvande skäl äro, där följer man
tryggast det allmännaste bruket: så wåller man ej oreda genom
någon sällsamhet». Och några år senare fastslås samma
rättskrifnings-norm af Leopold, nämligen »att icke ändra något af hvad bruket
stadgat», »utan alltid visa skäl till bruket» och »af delade bruk
bestämma det rättaste». Vid sidan häraf uppställer han såsom
en slags formalprincip den s. k. »stafbyggnaden», d. v. s. att
stafvelse!, som äro byggda på ett likartadt sätt, böra beteckna samma
ljud på samma sätt, hvilket tydligen innebär lagen om pedagogisk
och metodisk konsekvens.1)
Pl vilken ställning skolan intog till alla dessa fejder, är icke
godt att säga. Men af alla tecken att döma var den nog i stort
sedt tämligen oberörd däraf. Hvad skulle väl för resten den
tidens skolmän hafva att säga, då modersmålet ännu knappast
fanns som läroämne i nutida mening! Det är kännetecknande
för tiden, att den mer än sekellånga, segslitna striden i allmänhet
fördes af och mellan akademiskt lärde, professorer, litteratörer
eller präster; endast då och då finner man en verklig skolman bland
de stridande.
I fulla 40 år hvilade sedan friden öfver det ortografiska
slagfältet, men då och då förnams i fjärran mullret af en annalkande
åska, till slutligen striden ånyo blossade upp. Det var den i
många afseenden »meget overvurderede» Rydqvist, den historiska
språkforskningens främste man i vårt land, som genom sin
uppseendeväckande skrift »Ljudlagar och Skriflagar» kastade den
tändande gnistan och under en kort tid på ett lika inkonsekvent
som föga hedrande sätt dels själf, dels genom en och annan trogen
vapendragare gick i härnad mot vissa »stafförbättrares oförsynta
upptåg». Det var den s. k. »historiska» ståndpunkten, som nu
skulle försvaras mot kättarna, som på det stora Nordiska
rätt-stafningsmötet i Stockholm 1869 med fonetikens nyvunna vapen
fastslogo uttalet såsom ortografiens högsta lag. Den ställning,
*) Noreen, Vårt språk. Bd. I : 2, kap. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
