Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TILLÄMPNINGEN AV UTVECKLINGSPRINCIPEN ETC. 147»
härvid vara att på detta sätt belysa hur man vid
historieundervisningen kan särskilt framhålla utvecklingens idé.
Det är ju en så gott som fastslagen sats, att historien
innerst är till för att belysa ett folks, en stats, en kulturs
utveckling, och att sålunda utvecklingstanken bör vara
den grundläggande princip, den »röda tråd», som skall
sammanhålla detta ämnes skilda delar. Och då det i
skolan gäller att på en ytterst begränsad tid vinna det bästa
möjliga resultat, är det givet, att det framför allt är
nödvändigt att koncentrera sig på det väsentliga i historien
för att få fram dess djupaste innehåll.
För genomförandet, av denna synpunkt gäller det att
ej gå förbi en enda punkt, som på något sätt kan tjäna till
belysning av utvecklingens lag. Den närmaste frågan
blir då hur detta skall kunna praktiskt genomföras; och
denna kan av ovan angivna skäl knappt besvaras på annat
sätt än genom att anföra en del konkreta exempel. Vi
kunna därvid med fördel indela dessa i två huvudgrupper.
Den första kommer då att omfatta sådana exempel
som belysa huru idéer och tänkesätt uppstå, utvecklas och
dö bort. För att därvid använda utvecklingsidén själv
som åskådningsmaterial, så kan det hänvisas till huru man
upprepade gånger stöter på det föreställningssättet, att en
lag, en författning o. s. v. borde vara något absolut och
för alla tider fastslaget. Man ser huru alla äldre
författningar äro avsedda att gälla i »evärdelig tid», och huru
stränga straff stadgas för varje försök till ändring. Detta
framträder exempelvis i notisen i Pallin-Boëthius’ lärobok
om lagstiftande nationalförsamlingen; i vår egen historia
visar ännu 1720 års regeringsform samma sak. Man kan
härvid påpeka, att 1809 års regeringsform överhuvud
taget torde vara den första, som obegränsat får ändras,
och att ännu Norges grundlag innehåller en reminiscens
från den äldre åskådningen; det kan även påvisas, att på
grund af denna uppfattning alla ändringar snarast fingo
formen av lagtolkningar, att lagstridig praxis motiverades
genom fiktioner o. s. v. Själva sakförhållandet
framträder f. ö. ganska 01’ffa och kan utan svårighet belysas genom
lätt tillgängliga akter.
Den väsentliga uppgiften härvid är givetvis att på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
