Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENMÄLEN.
357
bemöta samma obemula angrepp från en yngre medlärares sida,
kan jag dock icke underlåta att göra det, inte därför att jag anser
min bok behöva något försvar för de beskyllningar, som här blivit
gjorda, ty de äro samtliga av det slag, att de helt säkert göra
mycket ringa intryck på en omdömesgill och sakförståndig läsekrets,
utan emedan jag anser en så kritiklös okynneskritik, som den, som
lektor Holm presterat, förtjäna en allvarlig tillrättavisning.
Min ärade kritiker vänder sig först mot det språkliga och
anmärker mot »den mängd oriktiga och mindre riktiga språkliga
vändningar och uttryck, som förefinnas». Det enda skäl för denna sin
grava anmärkning, som rec. aktat nödigt att giva, är, att jag
använt formen jesuiterorden, tydligtvis det svåraste fel, rec. lyckats
upptäcka. Jag vet inte, om rec. erkänner svenska akademiens
ordlista som auktoritet i språkfrågor. Där finnes endast formen
jesuitérorden upptagen. Att rec. då blåser upp sig och förfasar
sig över »våra teologers förkärlek för germanismer», synes något
omotiverat och enbart ägnat att väcka löje.
Rec. gör så reda för de synpunkter, som han tror sig ha
upptäckt såsom ledande vid läsebokens utarbetande. Vad jag yttrar
därom, att »genom att lära känna gångna tider skola vi också1)
lära förstå vår egen tid», fattar rec. så, att därmed vore sagt, att
endast det, »som har betydelse för förståendet av samtidens
ställning till religionen», bör få »sitt urkundliga omnämnande». Att
inlägga detta i mina ord är naturligtvis en missuppfattning av vad
jag sagt. Vad jag velat framhålla är endast det, att ungdomen av
historiens vittnesbörd också skall lära förstå sin egen tid och att
bedöma dess kyrkliga företeelser. Man får därför inte heller, som
förr varit vanligt — både i avseende på kyrkohistorien och
profanhistorien -— stanna, just när man kommer till sin egen tid. Det är
något helt annat, än att valet av varje enskilt aktstycke skulle haft
en »syftning åt nuet».
Vidare skulle jag ha eftersträvat, förklarar rec., en »stark
koncentration» till — såsom rec. med citat ur mitt förord uttrycker
sig — »ett mindre antal företeelser, för att framställningen skulle
erhålla den önskliga bredden». Nog borde man kunna vänta av en
recensent, att han inte förvanskar de uttalanden, mot vilka han
vänder sig, för att därigenom få anledning att angripa dem. Rec.
betonar en stark koncentration. Jag har aldrig talat om någon så-
*) Kurs. här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
