Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
O. A. DANIELSSON
förvandla sig på detta vis i rent relativa, och de klassiska
perioderna, de s. k. »gyllne tidehvarfven», som man förut
hade vant sig att betrakta som antikens ojämförliga
höjdpunkter, bli nu kulturfaser jämte och vid sidan af de
andra; och dessa senare, de oklassiska skedena, som
fordom till stor del gått och gällt som blotta regress- och
förfallstider, visa sig numera ha varit epoker för
betydelsefulla och historiskt följdrika nydaningar och tilldraga sig
härigenom ett alltjämt ökadt intresse. Det är klart, att
den klassiska filologien på detta sätt har kommit att
aflägsna sig ett betydligt stycke från sitt ursprung eller
åtminstone en af sina ursprungskällor, den gamla humanismen,
ett antikstudium, hvars kännetecknande egendomlighet,
ifall man ej vill gå för mycket på djupet, kan angifvas så,
att det i alldeles öfvervägande grad var riktadt på
blomst-ringsperiodernas språk och litteratur och eftersträfvade
en så förtrolig bekantskap med dessa, att den fullbildade
humanisten skulle bli i stånd att i sin egen litterära
produktion på det gamla främmande språket efterlikna, ja,
om det ville sig riktigt väl, t. o. m. täfla med de klassiska
mönstren. Ända in i det sista har åtminstone så pass
mycket hållit sig kvar af detta humanistiska drag, att man
på en klassisk filolog, han måtte nu vara latinist eller
hellenist, brukat ställa det anspråket, att han åtminstone
skriftligen skulle kunna uttrycka sig på ett någorlunda
felfritt och stilistiskt vårdadt latin. Men af alla tecken
att döma, är man nu i full färd med att uppge äfven den
lilla rest, som detta kraf representerar. Om detta blir till
den klassiska filologiens sanna båtnad eller ej, skall jag
för tillfället lemna osagdt. Så mycket är emellertid säkert,
att här liksom på de flesta områden framstegen och
utvecklingen också ha sitt dryga förlustkonto, och att det
alis icke skulle vara helsosamt för den klassiska filologien,
om den helt och hållet glömde bort sina humanistiska
traditioner. Språk- och litteraturstudiet bör tvifvelsutan
allt framgent få förbli dess kärna, och inom detta studium
böra, om också ej i den enskilde filologens forskning och
produktion, så dock på arbetsfältet i det hela och
framförallt i undervisningen de i egentlig mening klassiska
epokerna och företeelserna intaga det hedersrum, som åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
