- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Fyrtioåttonde årgången. 1912 /
19

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om skrifundervisningen

19

året i välskrivning — den tidpunkt, när vi på allvar övergått
från dubbla till enkla linier, —- vilket, i förbigående sagt, bör
tillämpas individuellt och med största försiktighet, — och det
sålunda fordras särskilt vaksam ledning för att förhindra
den unga, otåliga skaran från utsvävningar med anledning av
den större friheten. Min vana trogen hade jag begärt att få
se igenom klassens rättskrivningsböcker. Men, milda makter,
vilken hisklig anblick! Den trotsar ali beskrivning.

Upprörd i min lärarinnesjäls innersta, tar jag naturligtvis
klassen i allvarlig upptuktelse och frågar slutligen, ej huru
sådant kunde tillåtas, men huru de kunde tillåta sig något
sådant?- En af gossarna räcker upp handen och svarar
triumferande: »Kandidaten har sagt, att det gör ingenting.»
Jag erkänner, att jag förmodligen såg ut som ett levande
frågetecken. För att förklara saken räckte nu flera stycken
upp händerna och försäkrade med en mun, att »han sagt,
att det gjorde detsamma, hur det såg ut, bara de stavade
rätt och raskade på».

Vad tror ni, en stackars rättrogen välskrivningslärare
därvid kände?!

Här var med ens ett streck draget över de föregående årens
mödor. Den, som vet, huru lätt barnen lägga sig till med
allt slags slarv, när de en gång sett, att det går för sig, och
hur svårt det sedan blir att utrota, kan själv draga
slutsatsen.

Jag talade naturligtvis med brottslingen, som denna gång
dess bättre var en tillräckligt ung och ovan vikarierande
lärare, som erkände sitt brott och lovade bot och bättring.

Det är sant, att fallet icke är typiskt, men det är i alla
fall ett exempel på vad som kan hända. Vi välskrivningslärare,
som tålmodigt och samvetsgrant arbeta för att göra vår plikt
lika väl som våra kolleger, vi se nog, hur ärligt de små
fingrarna och viljorna bjuda till att göra sitt bästa under våra
ögon, och glädja oss tillsammans med våra små över det
resultat, som välskrivningsböckerna faktiskt visa, men vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:46:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1912/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free