- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Fyrtioåttonde årgången. 1912 /
354

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3 22

anmälningar och recensioner

— »4. neutrum, om man säga det i stället för det.» I stället
för det malplacerade »det» i slutet på bisatserna hade termen
»substantivet» varit på sin plats.

Förf. har icke försökt sig på några definitioner (resp.
kvasi-definitioner) av ordklasserna. Men över huvud anföras för dem
inga kännetecken alis. Det tyckes, som om förf. tänkt sig, att
eleverna skola för ali tid åtnöjas med de kännetecken, som
mündigen meddelas nybörjaren vid den allra första språkundervisningen
(substantivdeklination på substantiv, tempusböjning på verb o. s. v).
För mera avancerade elevers räkning kunde dock i språkläran
ha inrymts några karakteristika. Förf. kunde ju ha hållit sig
till de kännetecken, som verkligen och bevisligen leda oss, då
vi hänföra ett ord i ett främmande språk eller i vårt eget till
någon af de egentliga ordklasserna: substantiv, adjektiv, verb,
adverb o. s. v., nämligen ordklassens normala funktion i
ordfog-ningen (resp. satsen) såsom subjekt eller objekt, i
prepositions-uttryck, såsom attribut, såsom adverbial o. s. v.1 De på
betydelsen grundade kvasidefinitioner, som använts i språkläror (t. ex.
hos Brate-Lindvall 1907), äro ofta mer eller mindre förtäckta
funktionsdeskriptioner. Så t. ex.: »Verb kallas ord, som om
någon eller något utsäga (!) en verksamhet eller ett tillstånd»,
det vill m. a. o. säga: som pläga användas som predikat.
»Adjektiv kallas ord, som beteckna en egenskap såsom tillagd
ett substantiv» (1); det vill m. a. o. säga: som pläga användas
såsom attribut. Under åratal har anm. vid sin undervisning —
med mera försigkomna elever — använt denna indelning efter
funktionen i ordfogningen. För de något mera försigkomna
elevernas räkning, vilka hunnit ett stycke i satsanalys, hade den
väl försvarat sin plats i förf:s lärobok. Beckman har använt
dylika kännetecken, dock jämte andra av helt annat slag.

I sin terminologi har förf. med synnerligen berömvärd måtta
begränsat nyheterna och tagit nödig hänsyn till kontinuiteten och
möjligaste överensstämmelse med de främmande språkens
grammatikor. I ett fall torde dock förf. icke tillämpat sina grundsatser
så väl, då han för substantivets »grundform» (— fornspråkets
nominativ + ackusativ + dativ) använder termen »nominativ».
Just för hänsynen till de främmande språken (och en del
svenska pronomen) vore en annan, mera neutral term lyckligare,
såsom »grundform» (Brate, Beckman). Eller varför icke:
stamka-sus? Termen »nominativ» bör genom undervisningen i tyska ha

1 Pronomen och räkneord kunna ej koordineras såsom ordklasser med
ovannämnda efter denna indelning. De äro underavdelningar under
substantiv och adjektiv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:46:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1912/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free