Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - J. Reinius. Om disciplinen vid våra läroverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om disciplinen vid våra läroverk
59
än vad den objektiva handlingen själv tycks ange, ibland kan
den däremot vara större. I en skola med starkt utbildad
kamratanda kan det t. ex. vara svårt för en del pojkar att
skilja mellan att tala sanning och att »skvallra», vilket de
där lärt sig betrakta som det skamligaste av allt. Om en
pojke varit i våldsamt slagsmål med en annan och tilltygat
honom illa, så är det naturligtvis en ofantlig skillnad i den
förres skuld, ifall den misshandlade sagt eller gjort något
verkligt lågsinnat emot honom eller emot en kamrat, som
han vill försvara, eller ifall tvärtom våldsverkarn är en brutal
översittare, som vill kujonera svagare kamrater. Vad
»osanning» beträffar, är det nog fara värt, att en del nervöst lagda
småpojkar helt enkelt inte kunna fullt bestämt fixera något
i sitt minne och sedan rätt relatera det, särskilt om de bli
skrämda. Jfr HERRLINS uppsats om »lögn och fabulering»,
Ped. Tidskr. 1906 och 1907. Om lärjungarnas allmänna
hälsotillstånd böra lärarna naturligtvis vara skyldiga att alltid hålla
sig väl underrättade, så att inte t. ex. konstigheter hos en
pojke, som haft danssjuka eller annan nervsjukdom,
missuppfattas som vanligt okynne.
Naturligtvis menar jag inte, att man skall söka krångla
bort en pojkes ansvar för sina handlingar. Det gäller att
klarsynt men utan hjärtnupenhet studera barna- och
pojksjälarna som en välvillig vän och hålla medelvägen mellan
gamla tiders oresonliga stränghet och s. k. »pjoskpedagoja».
Jag anser också, att, liksom en förståndig far kan förlåta
sin för öfrigt välartade son en rent tillfällig obetänksamhet, om
sonen inser sitt fel och gör avbön, så kan också en lärare
någon gång förlåta utan straff. Den moderna principen om
villkorliga straff anser jag också böra tillämpas på annars
välartade lärjungar, som begått en rent enstaka förseelse,
även av svårare art, under synnerligen förmildrande
omständigheter.
En sådan mildhet synes mig lämplig särskilt därför, att
vi i verkligheten ha så bristfälliga och ofta olämpliga straff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
