Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och recensioner - Bernhard Risberg. Fr. Wulff, Om undanhållna ords behandling i svensk vers dynamiskt och melodiskt; Artur Korlén, Om skolundervisning i välläsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER I I I
dast med tillgjord deklamation få heltryck. Hela får lämpligen
heltryck eller åtminstone höjd ton. (Denna höjda, d. v. s.
musikaliskt högre, ton utan heltryck, d. v. s. utan lång kvantitet,
tycks förf. ej alls känna till.) Nyårsafton har i mitt uppsvenska
uttal hufvudtonen på första stafvelsen (liksom julafton, påskafton).
Det och nog i sista meningen få ej gärna båda heltryck,, på det
är höjd ton tillräcklig.
Jag har så pass vidlyftigt dröjt; vid dessa rader för att
belysa, huru föga fasta och normgifvande reglerna för »betoningen»
äro vid olika personers deklamation. Säkerligen vore det
önsk-värdt, att dessa förhållanden komme under grundlig dryftning
från olika kompetenta håll.
Lektor Korléns bok har af prof. Noreen fått ett särdeles
ampelt vitsord, hvari det bl. a. heter, att den måste betecknas
såsom en »till sina resultater i allt väsentligt riktig behandling
af det för vår skolundervisning så viktiga ämnet».
Såsom förebild för välläsningen uppställer förf. det fria,
vårdade föredraget, naturligtvis med modifikationer för olika stilarter.
För min del vågar jag ej för den bundna formen, särskildt mera
högtidlig sådan (äfvensom hög prosastil), anbefalla talspråkets
former och uttalslättnader. (Jag undantar »å» för »och», »sej» o. d.)
Redan versrytmen och den därmed ofta följande olika
ordställningen skilja ju versen skarpt från prosatalet. Gossen får så
småningom lära sig, att vi sedan gammalt äga ett traditionellt
skriftspråk, som har de och de egenheterna, liksom han ju får- lära
sig ett stafsätt, som i mycket skiljer sig från nutida språk och
från fonetisk beteckning. Det förra torde dock vara vida mera
lättlärdt än det senare. För öfrigt är förf:s ståndpunkt i denna
fråga i det hela klok och måttfull.
Förf:s framställning om pauser är ett viktigt och gifvande
kapitel, likaså om starktoniga och svagtoniga (hvad Wulff kallar
undanhållna) ord i satsen. Dessa båda kapitel äro nog de mest
maktpåliggande, då det gäller undervisning i välläsning, hvaremot
tonhöjd och kvantitet jämförelsevis torde mera gifva sig själfva.
Förfrs metodik med tecken, körläsning m. m. kan måhända
förefalla något för »tillställd». För mig har alltid den imitativa
metoden framstått som den snart sagdt »allena saliggörande».
Att obekant text i regeln ej bör få läsas af en elev, som ej a
prima vista behärskar välläsningens konst, är lika naturligt för
svenskan som för de främmande språken. Eget nog har jag
emellertid nästan i hvar klass ’träffat på åtminstone någon elev,
åt hvilken läraren, då han ej själf vill läsa före, kan anförtro
läsningen af sådant, som ej kan gifvas till hemläxa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
