Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Anmälningar och recensioner - A. Hallström. Axel Dahlman. Cicero. Talaren, författaren, politikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 1 7 5
fattaren säger själv s. 47 mycket riktigt, att Cicero ännu en lång
tid behöll sina liktorer. Uppgiften, att han varit inne i Rom,
är således felaktig. Den roll, som nu spelades av Cicero
Imperator, då han, åtföljd av liktorer med lagerkransade fasces, drog
omkring från den ena av sina lantgårdar till den andra, under
det hela Italien genljöd av vapenlarm, gör ett övervägande
komiskt intryck. Innan kriget utbrutit, låter Cicero ganska
bestämd. Det är ingen tvekan 0111 vilket parti han kommer att
taga. »Sin erit bellum», skriver han till Atticus (7, 26), »partes
meæ non desiderabuntur». »Si en i 111 erit bellum, cum Pompeio
esse constitui.» Cicero hade tydligen föreställt sig, att Pompeius
i hast skulle stampa legioner ur marken och utan svårighet hindra
Cæsars framryckande. Men när Cæsar ryckte in i Italien och
blixtsnabbt besatte den ena platsen efter den andra, då var det
förbi med Ciceros beslutsamhet. Den framställning, författaren
här ger oss, är ganska egendomlig. Vi läsa s. 48: »Cicero fick
till åliggande att i Campanien vidtaga de erforderliga anstalterna
— och särskilt uppdrogs försvaret av Capua åt honom».
Därefter fortsätter författaren: »Emellertid befann sig Cicero i den
största villrådighet, till vilken av de stridande parterna han skulle
sluta sig». Den saken borde väl ha varit avgjord, då han åtog
sig försvaret av Capua. Det går väl icke an att vid utbrottet
av ett krig av den ena parten mottaga uppdraget att försvara
en viktig plats och sedan börja överlägga om till vilkendera
parten man skall sluta sig. Författaren finner dock Ciceros
tvekan helt naturlig och anför de skäl, som talade för ett beslut i
ena eller andra riktningen. Trots sin beundran för Cicero har
författaren emellertid denna gång begått en mycket svår
orättvisa mot Ciceros minne, svårare än som begåtts av någon bland
hans hätskaste vedersakare. Cicero hade aldrig den avlägsnaste
tanke på att i striden sluta sig till Cæsars parti. Det skulle ha
varit att på det fegaste sätt svika det ideal, han under hela sitt
liv omfattat, det republikanska statsskicket. Så djupt kunde
Cicero icke sjunka. Hans tvekan gällde icke, »till vilken av de
stridande parterna han skulle sluta sig», den gällde endast,
huruvida han skulle deltaga i kriget på senatspartiets sida eller
förhålla sig neutral. Det senare handlingssättet var nog icke heller
särdeles ärofullt, då han ju mottagit uppdraget att skydda Capua,
men det var dock icke så dåligt som det, författaren vill
tillskriva honom.
Ciceros död var naturligtvis ett omtyckt ämne för de
romerska retorernas deklamationsövningar. Hans mördare Popilius
tecknades därvid med så svarta färger som möjligt. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
