Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anmälningar och recensioner - Alarik Hallström. Axel Dahlman. Cicero. Talaren, författaren, politikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.6 anmälningar och recensioner
världen var hans livligaste önskan. Under sitt prokonsulat i
Kilikien tänkte han oavlåtligt på huru han skulle kunna sköta
sitt ämbete så, att det för eftervärlden skulle stå som ett mönster
av redlighet och oegennytta, och under de svåra månaderna år
49 efter utbrottet av inbördeskriget plågades han ständigt av
tanken på att eftervärlden kanske skulle döma honom hårt för
hans långa tvekan och obeslutsamhet.
Kapitlet avslutas med ett stycke, som framhåller Ciceros
stora betydelse såsom talare och skriftställare. Författaren
anför därvid först Catullus’ dikt: disertissime Romuli nepotum. Jag
befarar, att denna dikt här icke kommit på sin rätta plats.
Redan det eftertryck, varmed Catullus två gånger betonar, att han
är den allra uslaste bland poeter i motsats till Cicero, som är
den allra yppersta bland sakförare, är ägnat att väcka vår
misstanke, att dikten icke kan vara allvarligt menad. Misstanken
stärkes betydligt, då vi få veta, att bland Catullus’ närmaste
vänner befann sig Licinius Calvus, vilken tillhörde den grupp
av unga talare, som ställde sig i opposition mot Cicero, samt
vidare att Cicero icke alls gillade den nya riktning inom
romerska skaldekonsten, till vilken Catullus anslutit sig. Cicero
kallar överlägset dessa nymodiga poeter för vswrspot, cantores
Euphorionis. Misstanken övergår till visshet, då vi finna, att
Catullus i sista raden inlagt en tvetydighet. Egendomligt nog har
författaren utelämnat de två sista verserna av dikten, vilka just
innehålla själva »klämmen»:
tanto pessimus omnium poeta,
quanto tu op timus »omnium pair onus».
Jag har genom citationstecken utmärkt de ord, vari
tvetydigheten ligger. Den intet ont misstänkande läsaren förbinder
naturligtvis omnium med op timus, men det kan även förbindas
med patronus. »Omnium patronus» var en benämning, som gavs
Cicero på grund av hans flitiga verksamhet såsom
försvarsadvokat. Så kallar Cæcina i ett brev Cicero för omnium patronus
(ad. Fam. VI, 7, 4). Där är uttrycket menat som beröm. Men
det kunde även a.v Ciceros motståndare användas i klandrande
bemärkelse. Cicero var enligt deras uppfattning omnium
patronus därför, att han försvarade vem som helst utan åtskillnad,
även den mest ovärdige, t. ex. den av Catullus avskydde
Vati-nius. Catullus7 dikt befinnes således vara icke en beundrande
hyllningsdikt till Ciceros ära, utan ett elakt epigram och den
var därför icke riktigt lämplig att sättas som inledning till det
parti i avslutningen, som innehåller Ciceros apoteos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
