Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - Alarik Hallström. Vergilius, Sagan om Aeneas. Svensk tolkning av J. Bergman. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243 anmälningar och recensioner .172
.184
sina mot fäderneslandet stämplande söner till döden, kunna fattas
på två olika sätt, beroende på huru man interpunkterar. I nyare
upplagor läsas de vanligen på följande sätt: infelix! Utcunque
ferent ea facta minores, vincet amor patriae laudumque immensa
cupido. Alltså: Brutus var olycklig. Men trots de olika
omdömen, som eftervärlden kan fälla om hans handling, segrade
fosterlandskärleken hos honom. Så har även översättaren fattat
stället:
Hjärtat väl brister den dagen; vad människor än skola säga,
plikten mot fäderneslandet ock ärans lagar han fyller
Emellertid har Norden ovedersägligen visat, att denna tolkning
icke kan vara den rätta. Enligt romersk uppfattning kunde
ingen meningsskiljaktighet råda rörande Brutus’ handlingssätt.
Han förtjänade helt enkelt de högsta lovord. Ferent kan icke
betyda bedöma utan prisa, lovorda. Alltså måste första versen
bilda en sats för sig: infelix, utcunque ferent ea facta minores.
Fadern känner sig olycklig, trots allt beröm, han kommer att
skörda hos eftervärlden. Men fosterlandskärleken segrar (över
faderskänslan). Så fattades stället under antiken, enligt vad
Norden visat, av Servius, Donatus, Macrobius, Augustinus.
I underjorden fick Aeneas skåda en mängd av de män, som
i framtiden skulle göra Rom frejdat. Bland dem befann sig
även Marcellus, en av hjältarna i det andra puniska kriget. Om
honom får Aeneas veta, att han kommer att vinna spolia opima.
När en romersk anförare själv dödat den fientliga härens
anförare och tagit hans rustning, kallades ett sådant byte för spolia
opima. På ett allbekant ställe i första boken talar Livius om,
att Romulus först vann denna ära, och nämner även, att sådant
byte tagits tre gånger under Roms historia, nämligen av Romulus,
av konsuln Cossus och av konsuln Marcellus. Härav kunna vi
förstå, vad Vergilius menar, när han om Marcellus säger tertiaque
arma patri suspendet capta Quirin o (VI, 859). Översättaren låter
Marcellus tre gånger vinna dylikt byte:
Ja, tre gånger han skall åt Quirinus viga en rustning.
Grekiska namn ha i översättningen fått behålla sin grekiska
form, således Priamos, Menelaos. Men Odysseus, vars namn i
sin grekiska form torde vara rätt bekant för svensk publik, får
heta Ulixes. Ibland har græciseringen icke avlupit utan
missöden. Så får Peneleos heta Penelevs (II, 425), Demoleos blir
Demolevs (V, 261). Värst har det gått titanen Koios. Latiniserat
blir hans namn naturligtvis Coeus. Men när det sedan skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
