Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Birger Lövgren. Läraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läraren io7
kerligen utan att den ringa ekonomiska förbättring, som
möjligen vunnits i jämförelse med fordom, på något vis
uppväger förlusten av den prästerliga befordran. Av dessa
övergångstidens martyrer leva ännu icke så få. Det skulle vara
önskvärt, om de i tryck läte oss få del av sina minnen i
upplysande detaljer och — sanna — anekdoter. De hade
dock att uppbära hela trycket av den av opinionen dem
tillagda pariaställningen utan att någonsin kunna hoppas
komma därur.
Att lärarna skulle ha sämre löner än andra, var ännu i
1900-talets början så givet, att det officiellt fastslogs av den
stora läroverkskommittén, som utarbetade vår nuvarande
läroverksorganisation. »Vid bestämmande av begynnelselönen
har nämligen kommittén förutsatt», heter det med
beklämmande öppenhet i dess betänkande (III, s. 1012), »att lärarnas
levnadsbehov äro jämförelsevis små» — detta på grund av
»de levnadsbehov, lärarna från sina hem medföra». Lärarna
skulle nämligen till sitt flertal komma från de ringare
samfundsklasserna. Också en tillämpning av den s. k.
behovsprincipen! Också en synpunkt vid reglerande av lön för
statstjänst!
Till sist i detta sammanhang en historia ur Jesper
Svedbergs Schibboleth, som Stenkula citerar i sin bok »När Malmö
blev svenskt». Svedberg förtäljer med starkt gillande: »Jag
må här berätta, vad en allvarsam kyrkoherde i Uppsala gjorde.
En språkmästares barn bars till dopet av en förnäm och
hederlig matrona (som själv mig detta berättat haver). Prästen
frågar, vad barnet skulle heta. Hon niger djupt och säger:
’Carl Gustaf, Eders Högärevyrdighet’. När barnet hölls över
funten, säger han än en gång: ’Nämner barnet!’ — ’Carl
Gustaf, svarade hon och neg djupt. Han svarade med
allvarsam uppsyn: ’Vet hut! Jag döper dig Anders’. —
Namnet Carl Gustaf var givetvis för fint för »gement tyg»,
vartill språkmästare såväl som andra skolmästare självskrivet
räknades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
